Friday, November 30, 2012

The Zookeepers boy


I mitt knä ligger en liten papperslåda, ut ur en av lufthålen sticker en liten nos ut. Nosen sniffar och vädrar otroligt. Jag hör hur dom små klorna krafsar frenetiskt mot det mjuka pappret. Det är nästan men bara nästan som om musen anar vad som snart kommer att hända. Nosen tittar ut igen och börjar tugga och sakta göra hålet större. Jag ropar till Pappa att köra fortare hem, att strunta i rödljusen. Det sista jag vill ha är en mus lös i den mörka bilen.
Vi har just varit och köpt en liten gnagare ifrån Zooaffären i Olskroken, det är den enda Zooaffären som säljer levande möss som foder. Jag tittar på den lilla nosen och tycker uppriktigt synd om musen, men att ätas eller ätas är inte en regel som jag själv har kommit på. Jag stressar på Pappa lite till.

Väl hemma håller mamma på att ställa fram plastglasen med saft på bordet och hon har redan poppat poppcorn. Jag och pappa tar oss ned till nedervåningen. Där framför terrariet sitter det 10-12 ungar i tyst spänd förväntan. Det är få saker som kan få ett tjog 10 åringar att sitta så tysta så länge men alla väntar saligt med skräckblandad förtjusning på det som snart ska ske framför deras ögon.

Jag håller någon kort liten lektion om att det snart är 5 månader sedan mina ormar sist åt men att en orm kan vara utan mat mycket längre än så. Alla nickar andaktsfullt. Jag plockar sedan snabbt ut råttsnoken och låter Boa Constriktorn först få smörja kråset. Musen släpps in och showen kan börja. Efter bara någon minut tittar Boaormen fram ifrån sitt favoritgömställe under stocken. Tungan dansar framför nosen och hon vädrar sitt byte.

BAM. 

På en millisekund är allting över och ormen har slagit råttan och alla barnen skriker av skräckblandad förtjusning. Pappa muttrar om hur förvånad han blir varje gång över hur fort det går. Mamma kommer ned med saft och popcorn och säger något om hur synd det är om mössen som måste dö.
Alla vi barn nickar men i själva verket tycker vi det är rätt fräckt. Denna gången blev det extra slafsigt eftersom ormen kramade ihjäl musen så hårt att ögonen ploppade ut, något mina kompisar och klasskamrater skulle prata om i flera år framöver.


Jag med Boa-ormen och min vackra amerikanska Majsorm.

Mitt rum eller nä, hela vårt hus är denna höst nästintill ett zoo. Burar och djurmat ligger lite här var. Och min pappa börjar bli mäkta trött på att sköta renhållningen. Jag har två ormar, en salamander, en groda, fiskar och sist men inte minst en stor grön leguan. Min lillasyster har en kanin, en hamster med 11 stycken nyfödda blinda hamsterungar . Dessutom har familjen utöver detta 2 bondkatter.
Alla mina veckopengar går åt till djurgrejer, håvar, sand och hö. Får jag lite pengar över läggs dom i en plåtburk för mitt nästa projekt är att köpa en eremitkräfta.

Barnen börjar sakta traska hem. Showen är slut för denna gången. Men nästa gång det är dags för ormarna att krubba kommer alla garanterat vara samlade igen.

Ryktet om djuren sprider sig snabbt. Ibland får jag erbjudanden om att åka till skolor och visa upp och berätta om mina djur. Jag har redan varit ute och ”föreläst” en del på skolor i området. Alla är alltid lika chockade när jag plockar fram ormarna. Det roligaste är de lite äldre skolfröknarna, att lägga en boaorm utan förvarning i deras knän slår aldrig fel och ju mer dom skriker av panik desto mer älskar deras elever det. Ett bra knep jag lärt mig för att bryta isen mellan mig själv och dom främmande barnen. En annan anekdot som alltid resulterar i gapande munnar och stirrande ögon är historien om när boaormen rymde ut ur terrariet mitt i natten och kröp in under mitt täcke när jag låg och sov. Jag berättar alltid lite extra målande hur jag vaknade av att den kalla ormen slingrade sig över mina ben. Varje gång jag berättar historien, som bara låter bättre och bättre för varje gång, är det alltid knäpptyst i salarna. Ibland lämnar jag kvar ett ömsat ormskinn som present till klassen. Det är alltid lika uppskattat.

Jag får tillockmed åka upp Stockholm till ett av Tv4s morgonprogram och visa upp mina ormar. Alldeles innan programmet börjar döper jag mina ormar ifall programledaren kommer att fråga vad dom heter. Mycket riktigt gör han det. Jag får också svara på dumma frågor som varför jag inte skaffat mig några gulliga djur istället. Jag får lite pengar för att jag är med i TV men det blir ingen eremitkräfta denna gången. Istället köper jag Mario Paint till mitt Super Nintendo.


Fotoorginal från någon tidning som gjorde reportage om mig och mina ormar. Minns faktiskt varken intervjun eller fotosessionen. Till vänster ser man mitt terrarium, av någon anledning tvingade dom mig tydligen att hålla min systers kanin, varför vet jag inte. 

Friday, November 23, 2012


Sommaren 1995.
Jag njuter för fullt av sommarlovet tillsammans med mina kompisar Per och Adam. Vi åker runt i min permobil, Adam sitter där framme, alldeles vid lyktorna. Han har suttit shotgun i många många timmar och det ser man. För när permobilen svänger och hjulen vrider sig lutar han kroppen lätt och ledigt  åt samma håll. Per sitter på motorn bakom mig. Han klamrar sig fast i den lilla korgen som är för smal och därför alldeles för obekväm för att kunna sitta på. Även han klamrar sig fast vant och avslappnat på den hårda platsen.

Vi åker runt, runt upp för gator ner för backar, genom parker och industriområden. Vi tror att vi kommer spendera hela sommaren såhär. Precis så som vi spenderat många tidigare sommarlov. På ständig rörelse på ständigt ny mark. Men något kommer att hända just idag som kommer att omkullkasta hela sommaren.

Vi åker ned till ån. Lägger oss i gräset och vilar. Käkar lite godis i sommarsolen. Plötsligt kommer Adam på en riktigt bra ide.
-      
  -  Kan vi inte åka till Ugglum, kolla in vad som händer där. Partillecup börjar ju i övermorgon. Borde ju vara många spelare som redan kommit dit. Vi kunde ju dra dit och snacka lite kanske? Adam ligger med armarna bakom huvudet. Kisar mot solen medan han pratar.

-- Per och jag tittar på varandra, ja varför inte? Vi vet att vi inte har något bättre för oss. Vi börjar åka mot Ugglum. Adam sitter shotgun och visar en slags primitiv softairgun han själv har byggt.
 - Man kan ladda den med omogna vinbär faktiskt. Skitbra och praktiskt, berättar han.Vinbär finns överallt och kostar inget. Och blir man tagen av någon gubbe har han inga bevis man har skjutit. Man kan ju äta alla kulorna liksom.

På vägen mot Ugglumsskolan stannar vi och plockar hela permobilfacket fullt med omogna vinbär.


(Denna bilden är tagen fem år tidigare 1990. Här åker jag i en liknande permobil tillsammans med farsan.)

Tillslut är vi framme vid skolan. Trots att vi bara några veckor innan hade vår sista lektion här känns känner jag mig redan som en främling. Dom välbekanta skolhuset gör att jag med en gång minns all tristess jag kände här men dom blir också ett bevis att hur tråkig skolan än var fanns det ändå en trygghet. En trygghet jag nu står utanför när jag denna sommar hänger mitt i luften mellan mellan- och högstadiet.

Precis som i någon halvkass 90-tals rulle man sett för manga gånger händer det helt utan förvaning. Tänk Broken Arrow, Face off, The rock, The Specialist. Ett mirakel ska ske, tiden kommer att frysas.  I fullfart fastnar permobilens hjul plötsligt i ett av skolans utstående stuprör. Det är precis som att köra rakt in i en vägg. Från en hastighet av kanske 20 kilometer i timmen till 0 på en millisekund kastas jag och Adam helt oförberedda ut ur permobilen. Vi flyger faktiskt en liten bit. Säkert nån meter men det känns som hundra, jag minns att jag hinner tänka tusen tankar under den lilla luftfärden. Jag ser redan allt framför mig. Oändliga sjukhusturer, oroliga föräldrar, en hel förlorad sommar, inställda semesterbokningar.

Jag ser redan i luften att jag kommer skada mig rejält. Jag känner att jag ligger liksom i fel vinkel och att jag  strax kommer att landa i en mycket konstig ställning. Jag kan inte dämpa fallet med varken armar eller ben så  jag spänner mig mentalt och förbereder mig för den hårda landningen.

DUNS.

Jag öppnar ögonen. Ser bara massa grus och asfalt. Jag rör försiktigt på fingrar och tår. Fingrarna funkar bra men min vänstra fot svarar inte. Jag rullar ett halvt varv så jag ligger på rygg. Där tårna ska vara finns bara en häl. Det är som om någon helt sonika bara dragit foten 180 grader utan pardon. Jag känner hur det isar i revbenen och jag vet såväl att efter över 100 brutna ben är isande, stickande smärta ofta skelettsmärta. Brännande, pulserande smärta ofta är muskelbristningar, eller sprialfrakturer. Den värsta fucking frakturen som finns, jag lovar.

Axeln känns lite kass men i jämförelse med foten är det ingenting.
Adam och Per står och tittar över mig.
-          - Edward, lever du? Hur ska vi hjälpa dig. Ska vi sätta dig i permon igen?
-          - Nej nej, rör mig inte. Jag kanske har skadat ryggen, det är bäst om jag ligger still säger jag i stötar. Jag känner hur foten börjar göra mer och mer ont.

Några ungar i vår egen ålder har kommit framspringande.  Dom hade tydligen hört krocken inifrån skolan, det lät som om något gick sönder berättar dom. Jag känner smärtan ifrån kroppen och vet att dom har rätt.
Någon ringer farsan och någon annan ringer ambulansen. Trots att farsan på den tiden jobbade i SKF- huset i Gamlestan och skolan låg i norra Sävedalen (En stäcka på kanske 6 kilometer) är han där på nolltid trotsatt han cyklar. Ambulansen som kör ifrån Östra till Ugglum (en sträcka på kanske 2 kilometer) tar nästan 40 minuter på sig.

Det står nu en hel klunga av folk runt omkring mig. Folk pratar med varandra och är märkbart oroade. En snäll tjej sätter sig på knä bredvid mig och håller upp mitt huvud som i 40 minuter har legat i en jättekonstig vinkel som gjort att jag nästan tappat känseln i ansiktet. Någon annan vänlig själ hämtar lite vatten. Adam och Per ser hela tiden till att ingen får röra mig, ja förutom hon som håller huvudet då.
Pappa har nu kommit fram och trots att han är otrolig är han som alltid i nödsituationer extremt fokuserad och nästan obehagligt lugn. Efter vad som känns som en evighet i den varma solen mitt på asfalten kommer äntligen ambulansen. Ambulansförarna kommer fram med en bår och tittar på mig. Det första dom säger är:
-          - Varför är han helt täckt av vinbär?
Först nu ser klungan av folk att jag ligger nästan täckt i vinbär. Konstigt nog hade ingen tänkt på detta innan. Jag hör hur folk börjar viska.
-          Vinbär, vinbär? Varför vinbär?
Det hela är nästan tragikomiskt.

Jag blir körd till Östrasjukhuset och placerad i ett rum. Jag har dropp och doktorerna har klippt sönder kläderna för att kunna undersöka kroppen. Kläderna slängs som trasor i en papperskorg. Alla dom nya kläderna jag nyss handlat med morsan inför skolavslutningen. Mamma lugnar och säger att vi köper nya så fort jag blir frisk igen. Frisk? Jag vet att vägen dit är lång och jag vet att den kommer bli ännu längre när jourhavande läkare ringer in en kirurg ifrån semestern för att akutoperera min fot som visade sig fått blodådrorna avslitna. Jag sövs och en för gångs skull får inte bara min kropp vila utan även hjärnan ifrån alla tankar. Det känns jätteskönt.

Jag ligger i sängen, har just vaknat till efter operationen. Mamma och pappa har under narkosuppvaket kört tillbaka mig till mitt rum. Jag mår illa och har ont överallt men mamma och pappa tröstar mig lite.
-          Du Edward kolla vilka som är här!

Dörren öppnas och Adam och Per kommer in. Jag ser att dom är ganska spända men när dom ser mig le slappnar dom av ganska fort. Vi sitter själva en stund och snackar lite. Adam berättar om hur grym hans hemmagjorda softairgun hade varit vid mer testskjutningar. Dom visar mig en tidning som dom hittat i skogen. En tecknad mangatidning med Silicontjejer som har sex med utomjordingar. Vi tittar på dom lätt perversa bilderna och skrattar tillsammans. Jag skrattar inombords för att inte mina brutna revben ska smärta. Solen håller på och gå ned och kastar en svalkande skugga över halva sjukhusrummet.




När jag 1995 kom hem från sjukhuset efter olyckan belönade jag mig själv med att färga håret. Blont!!
Ingen höjdare.






Friday, November 02, 2012

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal


Det är fortfarande vår men trots det ovanligt varmt ute. Jag sitter i baksätet i familjens röda volvo, jag har knäppt av mig säkerhetsbältet och sitter i mittensätet, lutar mig fram och för en hätsk diskussion med min mamma. Jag är alldeles nyss fyllda 13 och mamma har (av lite missriktad moderlig kärlek) ”lurat” iväg mig på en träff för ungdomar med funktionshinder. Jag vill verkligen inte åka och det förklarar jag nu väldigt tydligt i bilen för mamma. Precis som alla i min familj viftar vi vilt med händerna och gapar precis som alla Italienska familjer gör i tecknade filmer.

-          - Men Edward, är det inte bra att du åker dit? Kan ju vara riktigt intressant och lärorikt att träffa andra ungdomar med handikapp. Hade jag varit i din ålder hade det känns tryggt och bra att få träffa andra man kan snacka om sina problem med. Få förståelse, känna gemenskap.
 Mamma värmer upp sin dödligt grymma övertalningsförmåga.
-       
Jag har varit på några träffar innan. Det är sjukt tråkigt, du vet ju själv. Alla bara skryter om vem som har det värst typ och det värsta är hur personalen behandlar alla som små spädbarn eller som om man är helt utvecklingsstörd.
Jag kontrar fullt ut. Bränner allt mitt krut.

-        -  Men du vi gör såhär. Jag följer med dig in och så stannar du så länge det känns ok. Sen drar vi. Jag kan lova dig att ingen kommer att dalta. Det står tydligt på inbjudan att detta är en träff för tonåringar  och det kommer vara samtal om och för tonåringar
.
-          - Ok, ok jag åker dit men titta mig i ögonen och svär att om dom vill att vi ska sätta oss i en ring och rulla en boll och säga våra namn eller sjunga barnsånger då drar vi fortfare än blixten.

Mamma har parkerat på en tiominutersparkering utanför ingången. Hon trummar på ratten och sedan vänder hon sig om mot mig och ser mig djupt i ögonen och säger:

-          - Jag lovar Edward. Kommer dom börja rulla boll och sjunga så drar vi. Sedan tillägger hon. Men det kommer dom inte att göra , det är ju trots allt en träff för tonåringar.

Men jag vet hur det blir. Jag vet alltid hur det blir. Den goda tanken att barn/ungdomar ska träffas och dela sin börda mellan varandra är bara en fin tanke. Men det blir ju aldrig så. Istället åker man alltid hem konstigt nog ännu mer medveten om hur annorlunda man är. Eller rättare sagt ännu mer medveten om hur SAMHÄLLET ser en som annorlunda. Det är konstigt. På alla dom träffar jag var på som liten var det aldrig någon som skrattade av lättnad när man fick prata av sig eller när man bara fick hänga. Däremot var det alltid en massa gråt.

Mamma och jag går in i någon form utav gympasal. Det finns ett tiotal tjejer och killar där och dom verkar vara i åldrarna 12-15. Alla utan jag har med sig assistenter. Mamma går ut och sätter sig utanför i korridoren men dörren in till salen lämnas öppen så det är fullt möjligt för henne att titta in.
-          Perfekt! Tänker jag.

En nyexaminerad överengagerad ”lekledare” ställer sig i mitten av salen och hälsar alla välkomna.  När hon ber oss samlas i en ring känner jag att jag nästan inte kan hålla skrattet tillbaka men när jag ser att hon faktiskt inte ens tittar någon av oss ”handikappade” i ögonen utan endast på assistenterna när hon talar sväljer jag skrattet i halsen ganska fort. Hon babblar vidare och går igenom alla de punkter hon just lärt sig från sin pedagoglinje.

-          Kom närmare allihopa, nu ska vi leka en lek så vi lär känna varandra lite bättre först. Det är alltid lättare att prata och vara om isen är bruten. Här har jag en boll. Vi ska nu rulla bollen till varandra och när bollen kommer just till dig, då ska du säga ditt namn och rulla vidare bollen.

Jag borde koka av ilska inombords men istället känner jag bara ett stort: SKÖNT. Då kan man åka härifrån. Jag tittar på lektanten med förakt. Att hon inte fick lära sig på pedagoglinjen att det kanske inte går att nå en boll som rullar på marken om man sitter i rullstol är väl inte så konstigt. Men att hon inte med lite vanligt folkvett fattar detta är desto konstigare. Att ingen av assistenterna eller oss ungdomar reagerar är kanske lika konstigt men eftersom dom flesta är så sjukt vana att bli såhär behandlade lyfter ingen ens på ögonbrynen.

Jag möter mammas blick i korridoren. Hon ser så ledsen ut att jag nästan tycker synd om henne. Hon trodde verkligen på detta. Eller snarare ville tro. 

Vi sätter oss i bilen och åker hem. Någon timma senare hänger jag hos hemma hos en kompis, vi kollar på någon halvkass actionfilm och snackar ganska grabbigt. Jag känner mig precis som vilken 13-åring som helst. Det känns så befriande.