The Zookeepers boy

I mitt knä ligger en liten papperslåda, ut ur en av lufthålen sticker en liten nos ut. Nosen sniffar och vädrar otroligt. Jag hör hur dom små klorna krafsar frenetiskt mot det mjuka pappret. Det är nästan men bara nästan som om musen anar vad som snart kommer att hända. Nosen tittar ut igen och börjar tugga och sakta göra hålet större. Jag ropar till Pappa att köra fortare hem, att strunta i rödljusen. Det sista jag vill ha är en mus lös i den mörka bilen.

Vi har just varit och köpt en liten gnagare ifrån Zooaffären i Olskroken, det är den enda Zooaffären som säljer levande möss som foder. Jag tittar på den lilla nosen och tycker uppriktigt synd om musen, men att ätas eller ätas är inte en regel som jag själv har kommit på. Jag stressar på Pappa lite till.

Väl hemma håller mamma på att ställa fram plastglasen med saft på bordet och hon har redan poppat poppcorn. Jag och pappa tar oss ned till nedervåningen. Där framför terrariet sitter det 10-12 ungar i tyst spänd förväntan. Det är få saker som kan få ett tjog 10 åringar att sitta så tysta så länge men alla väntar saligt med skräckblandad förtjusning på det som snart ska ske framför deras ögon.

Jag håller någon kort liten lektion om att det snart är 5 månader sedan mina ormar sist åt men att en orm kan vara utan mat mycket längre än så. Alla nickar andaktsfullt. Jag plockar sedan snabbt ut råttsnoken och låter Boa Constriktorn först få smörja kråset. Musen släpps in och showen kan börja. Efter bara någon minut tittar Boaormen fram ifrån sitt favoritgömställe under stocken. Tungan dansar framför nosen och hon vädrar sitt byte.

BAM. 

På en millisekund är allting över och ormen har slagit råttan och alla barnen skriker av skräckblandad förtjusning. Pappa muttrar om hur förvånad han blir varje gång över hur fort det går. Mamma kommer ned med saft och popcorn och säger något om hur synd det är om mössen som måste dö.

Alla vi barn nickar men i själva verket tycker vi det är rätt fräckt. Denna gången blev det extra slafsigt eftersom ormen kramade ihjäl musen så hårt att ögonen ploppade ut, något mina kompisar och klasskamrater skulle prata om i flera år framöver.

Jag med Boa-ormen och min vackra amerikanska Majsorm.

Mitt rum eller nä, hela vårt hus är denna höst nästintill ett zoo. Burar och djurmat ligger lite här var. Och min pappa börjar bli mäkta trött på att sköta renhållningen. Jag har två ormar, en salamander, en groda, fiskar och sist men inte minst en stor grön leguan. Min lillasyster har en kanin, en hamster med 11 stycken nyfödda blinda hamsterungar . Dessutom har familjen utöver detta 2 bondkatter.
Alla mina veckopengar går åt till djurgrejer, håvar, sand och hö. Får jag lite pengar över läggs dom i en plåtburk för mitt nästa projekt är att köpa en eremitkräfta.

Barnen börjar sakta traska hem. Showen är slut för denna gången. Men nästa gång det är dags för ormarna att krubba kommer alla garanterat vara samlade igen.

Ryktet om djuren sprider sig snabbt. Ibland får jag erbjudanden om att åka till skolor och visa upp och berätta om mina djur. Jag har redan varit ute och ”föreläst” en del på skolor i området. Alla är alltid lika chockade när jag plockar fram ormarna. Det roligaste är de lite äldre skolfröknarna, att lägga en boaorm utan förvarning i deras knän slår aldrig fel och ju mer dom skriker av panik desto mer älskar deras elever det. Ett bra knep jag lärt mig för att bryta isen mellan mig själv och dom främmande barnen. En annan anekdot som alltid resulterar i gapande munnar och stirrande ögon är historien om när boaormen rymde ut ur terrariet mitt i natten och kröp in under mitt täcke när jag låg och sov. Jag berättar alltid lite extra målande hur jag vaknade av att den kalla ormen slingrade sig över mina ben. Varje gång jag berättar historien, som bara låter bättre och bättre för varje gång, är det alltid knäpptyst i salarna. Ibland lämnar jag kvar ett ömsat ormskinn som present till klassen. Det är alltid lika uppskattat.

Jag får tillockmed åka upp Stockholm till ett av Tv4s morgonprogram och visa upp mina ormar. Alldeles innan programmet börjar döper jag mina ormar ifall programledaren kommer att fråga vad dom heter. Mycket riktigt gör han det. Jag får också svara på dumma frågor som varför jag inte skaffat mig några gulliga djur istället. Jag får lite pengar för att jag är med i TV men det blir ingen eremitkräfta denna gången. Istället köper jag Mario Paint till mitt Super Nintendo.

Fotoorginal från någon tidning som gjorde reportage om mig och mina ormar. Minns faktiskt varken intervjun eller fotosessionen. Till vänster ser man mitt terrarium, av någon anledning tvingade dom mig tydligen att hålla min systers kanin, varför vet jag inte.