Jag sitter på Farmor och Farfars trapp och leker med några
legogubbar som jag haft med mig i fickan ända ifrån Göteborg. Dom hårda
legogubbarna har skavt genom mina hängsle-jeans och både jag och gubbarna är nu
glada att få vara ute i den friska klara luften. Jag tittar ut över Farmor och
Farfars gård. Den perfekt välkrattade grusgången som nu har blivit förstörd av
vår bils bromsspår. Den stora gräsmattan framför huset som gått från att vara
underbart grön till att nästan anta en orange-gul färg. Det är den extrema
sommaren som har gjort sitt. Det känns redan i luften att även denna sommardag
kommer att bli extremt varm, trots att jag inte vet något om väder och vind
känner jag det på mig. Värmen är det enda som dom vuxna pratat om dom senaste
veckorna och i tidningarna står det om värmerekord efter värmerekord. Men trots
att alla vuxna klagar bryr jag mig inte, om sanningen ska fram gillar jag den
höga temperaturen. Jag har alltid älskat värme. Värmen gör mina muskler
smidigare, gör det lättare för mig att röra mig. Värmen får min fantasi att gå
i taket också. Det är helt enkelt mycket enklare att leka att man är en ensam
solitär cowboy i Death Valley eller kanske en blodtörstig pirat i Karibien om
det är trettio grader plus ute än minus tolv.
Jag tittar till höger om mig och ser den röda ladan/garaget
med dom vita knutarna där Farfar har parkerat sin bil. Farfar har tejpat fast
något på insidan av rutorna precis som folk gör nere i Italien och jag undrar
för en sekund varför. Framför ladan ser jag brunnen med den tunga pumpen som är
rolig att leka med. Bredvid brunnen ligger den röda plastbaljan där både jag
och min lillasyster badar i nu under sommaren. Jag minns plastbaljan som en
gudomlig räddning från en tidigare sommar då jag av misstag hade krupit runt
och satt mig i en pissmyrestack bakom ladan. När hela kroppen brann av
pissmyrornas piss var det iskalla vattnet i den röda baljan helt underbart.
Plötsligt hör jag hur dörren bakom mig öppnas. Jag behöver
inte vända mig om för att höra vilka som kommer ut genom dörren. Jag hör och
placerar snabbt in Farmors lite släpandes, sega gång och mammas varma intensiva
röst. Mamma pratar om huset hemma och om de renoveringar hon och Pappa gjort
under våren. Mamma försöker övertala Farmor att komma och hälsa på men Farmor
svarar inget utan sörplar bara lite lätt på det förmodligen varma kaffet.
- - Edward!
Farmor ropar och jag vänder mig om och avbryter min lek trots att legogubbarna
befinner sig mitt i en mödosam klättring upp för trappstegen.
-Edward,
du ska ju snart börja skolan. Är det spännande? Farmors finlandssvenska accent klingar i
öronen.
-
- Ja,
ganska. Svarar jag och försöker låta så artig som möjligt på rösten. Jag
hör hur legogubbarna ropar till mig, dom undrar hur jag kunde överge dom under
deras livsfarliga färd. Om jag bara ger Farmor lite standardsvar som vuxna
gillar att höra får jag nog snart återvända till leken. Farmor torkar bort lite svett från pannan och
fortsätter.
-
- Och vad
ska du bli när du blir stor då? Jag
funderar lite innan jag svarar.
-
- Jag ska
bli forskare och forska på hajar, eller kanske polis! Jag känner mig nöjd med mitt svar.
Farmor tittar ned i koppen och rör runt
lite med skeden, när hon tittar upp har hon något nästan lite sorgligt i
blicken.
-
- Ja, polis
kan ju bli lite svårt för dig kanske. Du är ju ganska kort i rocken.
Plötsligt hör jag hur mamma nästan
fnissar till men fnisset blir snabbt till ett litet skratt. Jag hör hur mamma
säger.
-
- Vill
Edward bli Polis kommer han garanterat bli Polis. Det finns massa olika jobb
inom Polisen alla är inte ute och fångar bovar. Det behövs folk som tänker och
använder hjärnan också.
Innan Farmor hinner svara ser jag
hur Mamma tittar på Farmor och liksom förtydligar.
-
-Ärligt
talat, vill han bli Polis kommer han bli Polis. Jag hör hur bestämd mamma
låter på rösten.
Plötsligt förstår jag att detta är inget hon säger för att förhindra
att min dröm från att spricka, jag hör hur mycket hon tror, nej VET. Vill
hennes son bli Polis så kommer han ta mig tusan bli polis oavsett hur korta
rockar han ska bära! Basta!
Farmor som hade tänkt att svara något blir istället tyst och
tar istället en ny sörplande klunk på kaffet.
Jag vänder mig om och fortsätter klättringen tillsammans med
mina lego-gubbar men jag är inte lika inne i leken denna gången. Mina tankar
stör leken. Varför blir det ofta så konstigt när vi hälsar på Farmor och
Farfar? Det finns något motsägelsefullt jag inte kan förstå. Dom som blir så
otroligt glada varje gång vi kommer. Dom som alltid står ute på trappen långt
innan dom ser vår bil bara för att vinka till oss när vi rullar in på gruset.
Hur kommer det sig att dom aldrig vill hälsa på oss i Göteborg? Varje gång jag
frågar Farmor om hon vill hälsa på nyper hon sig alltid för näsan och säger att
- -Till
Göteborg kan man ju inte åka. Då måste man ju gå runt med gasmask för alla
avgaser.
Hur mycket jag än försäkrar och intygar för Farmor att jag
aldrig har gasmask på mig trots att är i staden varje dag tar hon aldrig bort
fingrarna från näsan. Nästan som om hon inte ville träffa oss. Ändå skvallrar
kassettbanden om det motsatta. Kassettbanden som jag och mamma spelat in
tillsammans. Varje gång jag lärt mig en ny sång i pianoläroboken så spelar jag
och mamma in dessa på kassett och när bandet blir fullt skickar vi det alltid
till Farmor och Farfar. Jag har själv sett hur kassettbanden noggrant står uppradade
i datumordning bredvid bandspelaren i finrummet. Dom är uppenbart stolta över
banden, jag kan inte få det att gå ihop i huvudet. Vi träffar ju bara varandra
en gång per år. Är det tillräckligt eller för sällan. Jag vet inte ens själv.
Jag hör fötter traska i grusgången och med ens rycks jag ut
ur mina tankar. Jag ser hur Pappa och Farfar kommer gåendes runt husknuten. I
händerna håller dom fiskespön och en fiskeväska. Farfar ställer ned spöna mot
väggen och spänner hängslena med tummarna sådär lantligt och gemytligt som han
alltid gör. Det märks att han myser nu när vi är här. Vi ska snart äta och sen
blir det fiske för hela slanten. Vad jag inte vet än är att jag snart ska få
mitt livs första gädda, tagen på en liten röd spinnare. Hur vi ska ta hem den
lilla gäddsnipan och lägga den på brunnen för att locka fram rävarna som finns
i trakten. Hur spänt jag tillsammans med pappa ska stå, så fort solen gått ned,
och titta ut genom storarumsfönstret i jakt på en skymt av räven. Tyvärr kommer
jag att somna innan någon räv vågar sig fram och pappa kommer att bära upp mig
till gästrummet för att bädda ner mig. Men till min stora förtjusning kommer
gäddan vara spårlöst borta från brunnen nästa morgon.