The Show must go on

-          -Och det är därför ormar är sådana fantastiska djur, säger jag och på samma vis avslutar jag min föreläsning. Alla barnen i salen börjar klappa frenetiskt. Skolans rektor kommer fram till mig och räcker över en present och en blomma. Jag tackar och tar emot. Hon vänder sig sedan till publiken och frågar. – Är det någon som har en fråga att ställa? Ett förtiotal händer sträcks upp i luften. Jag suckar inombords och vet att det kommer ta ett bra tag innan jag får komma hem till min säng.

Jag befinner mig på Oxledsskolan utanför Göteborg. Jag är nyss fyllda tio år och har just avslutat ännu ett föredrag om mina ormar. Med mig har jag ett TV-Team från TV-4  som filmar allt inför en kommande dokumentär. Jag sitter där uppe på skolans scen och borde njuta av stunden. En lyckad föreläsning och en förmodligen bra inspelning till dokumentären. Men jag har svårt att njuta.

Inuti mig gör kroppen uppror. Jag har en dubbelsidig lunginflammation och en 39 graders feber  men ”The Show must go on”. Jag svarar på frågorna i tur och ordning. Tillslut har jag svårt att skilja på frågorna och världen framför mina ögon börjar sakta snurra. Jag ler och skrattar och försöker på ett artigt sätt runda av frågestunden så att jag äntligen kan smita in på toa och käka lite mer febernedsättande. Men jag kommer inte så långt. En lärare lägger sin hand på min axel och vänligt men bestämt nästan knuffas jag in i skolans matsal. Här vimlar det av mer elever som av någon anledning inte var med på föreläsningen. Jag plockar fram ormarna igen och berättar lite mer om dom. Jag ser att ormarna börjar bli oroliga och skrämda av att lyftas upp och ned ur min svarta påse hela tiden. Jag ser hur boaormen kastar runt med huvudet i skrämda rörelser och rör sig mycket ryckigare och snabbare än vanligt. Tungan viftar utanför och alla lukterna skrämmer henne uppenbarligen. Äntligen har barnen lugnat sig och jag kan äntligen stoppa ner ormarna i påsen. Jag knyter en dubbelknut och lägger den svarta sidenpåsen innanför min luvtröja så att värmen och hjärtslagen ifrån mitt bröst ska lugna dom lite åtminstone.

-         - Edward, kan du ta fram ormarna igen och visa barnen, vi fick ingen riktigt bra bild. Kameramannen bakom mig gestikulerar ivrigt samtidigt som han balanserar den tunga kameran på axeln och visar nästan övertydligt hur han vill att scenen ska bli.

Jag börjar känna mig kraftlös och svimfärdig men lyckas ändå peta i mig lite av skolans prinsesstårta. TV-teamet drar plötsligt igång en spontan intervju vid fikabordet och trots att jag har sedan länge slutat lyssna svarar jag ändå artigt på deras frågor. Räddningen kommer plötsligt. Pappa är här och vi ska åka hem.

Väl hemma kryper jag ned i sängen så långt som det bara går under täcket och dricker varm soppa och halvsover medans min lilla mini-tv visar någon match ifrån Premier League. Jag hör hur det skrattas ifrån nedanvåningen. Tv-teamet fikar med Mamma och Pappa och jag hör hur kameramännen citerar några av de saker dom tyckte var bra sagt av mig under dagen. Dom är uppenbart nöjda. Framför mig, nedanför mina fötter tittar jag in i mitt terrarium, som pappa skickligt har glasat in i själva väggen. Jag ser hur ormarna dricker ur vattenskålen för att sedan lägga sig tillrätta under deras favoritstock. Även dom är uppenbart nöjda att få komma hem till sitt varma bo. Jag slumrar till och drömmer en orolig feberdröm. Det bultar av feber i mina läppar och i mina händer hela natten. 

Ett par dagar sedan är jag tillbaka i skolan, fast min egen skola denna gången. Det är fredag eftermiddag och jag sitter inne i salen tillsammans med alla mina klasskamrater. Vår fröken ska just börja läsa nästa kapitel om Nils Holgersson när det knackar på salens bakdörr. Det är skolsyster som vill ha ett snabbt ord med mig. Jag lämnar besviket salen men tar mig lydigt ut till syster.
- Hej Edward, jag ville bara berätta för dig att jag just har pratat med Oxledskolans rektor. Dom var så nöjda så nöjda av ditt besök att dom gärna vill att du kommer snart igen. Det var till och med några tjejer som hade sagt att dom blivit kära i dig, lägger syster sedan snabbt till med ett löjligt flin.
”Nog att jag kommer tillbaka då”, tänker jag för mig själv men istället säger jag:
- Ja, att tjejer blir kära i en, det är sånt man får ta när man är ute och föreläser förstår du.
Skolsyster börjar skratta hysteriskt och låter mig gå tillbaka in i salen till min klass och till Nils Holgersson. Utanför dörren hör jag hur skolsyster fortfarande skrattar.

Sunday bloody sunday

Lamporna är så starka att jag är tvungen att kisa. Igenom det starka skenet ser jag den fullsatta aulan och konturerna av hundratals ansikten. Alla sitter knäpptysta medan jag rättar till gitarrbandet för att sedan ta det första ackordet. Ett Dm. Jag tittar snabbt på första raden. Där sitter dom brötiga byggeleverna och jag vet att jag bara har ett tiotal sekunder på mig innan dom där eleverna med uppenbar damp kommer att börja skrika eller fåna sig. Att alla dessutom druckit en hel del sprit förbättrar inte heller mina utsikter. Jag kan känna spritlukten blandat med kramsnus ända upp på scenen.

Jag börjar plocka tonerna till ”Sunday Bloody Sunday”. Jag kör en akustisk försiktig singer songwriter version, försöker få det att låta ungefär som den version av låten som The Edge spelar solo på U2s Pop Mart livevideo. Jag har sett VHS-kassetten till ända och hade till och med kunnat spela låten utantill i sömnen om det hade krävts av mig. Jag börjar spela och sjunga. Det är första gången jag framför en låt med sång helt solo inför publik och jag är helt oförberedd på vad som ska hända. Känslan av att känna sig fri i låten, känslan av att faktiskt kunna KÄNNA att folk lyssnar. Dom fulla bygg-eleverna nickar gillande och klassens ”tuffing” ställer sig till och med upp på sina vingliga ben och går fram till scenen och klappar takten. Antingen är han verkligen jättefull (eller jätteomusikalisk) eller kanske båda delarna för han klappar helt i otakt och jag får koncentrera mig att inte tappa rytmen. När jag spelat mina 3 minuter och 2 sekunder (jag har tagit tiden flera gånger hemma)drar jag ut det sista ackordet. Också det ett Dm. Jag blir nästan rädd av jublet. Jag böjer mig och plockar fram min redan öppnade folköl jag gömt i ett gitarrpedalcase. Jag hör hur byggklasserna jublar lite extra när jag skålar från scenen med min fisljumma svarta Falcon 3,5a. Rektorn kommer upp på scenen för att hålla sitt sommarsvslutningstal.  Han tittar med ogillande ögon på ölen men en dag som denna, dagen då ettorna och tvåorna går på sommarlov, eller mycket viktigare: dagen innan min student, verkar allt vara förlåtet. Jag går av scenen och efter avslutningsshowen är jag tillbaka i mitt klassrum med resten av klassen. Alla klappar och jublar när jag kommer in i klassrummet. Hela klassen är extremt uppe i varv, självklart inte bara för min sång utan alla kan nästintill fysiskt känna spänningen inför morgondagens student. Det är som om hela klassrummet är laddad med en stark elektrisk ström. Det hela är en ganska häftig upplevelse.

Klassrumsdörren ut till korridoren står öppen och jag ser hur en av samhällslärarna går med flera backar läsk i famnen, några elever går bredvid honom och försöker på skoj sno åt sig några burkar. Han viftar med handen precis som om han försökte vifta bort ett moln med arga getingar och ropar med sin breda skånska accent. ”Ni får vänta tills imorgon, imorgon killar”.

Efter en timma lämnar jag salen för att ta mig tillbaka till aulan igen. Vi har tre till föreställningar innan dagen är över. Upp på scenen och stämma gitarren och göra sig redo. Flera lärare kommer fram och berättar hur berörda dom blev. Flera elever och klasskamrater säger att dom till och med grät, att dom hade sett en sida av mig dom inte anat. ”Fuck också att dom skulle se just den sidan den näst sista dagen” tänker jag. Fast jag inser snabbt att felet ligger väl egentligen inte hos mig? Jag har väl aldrig varit den som har dolt några sidor hos mig själv? Andra showen går utmärkt och tredje likaså trots att jag spelar fel en gång. Sista föreställningen går som på automatik men trots att autopiloten är på blir kicken fortfarande lika stor efter jag låtit sista ackordet klinga ut. Trots att responsen är så varm och stark är det konstigt nog inte den starkaste känslan. Känslan av att bli hörd och kunna uttrycka sig utan några som helst begränsningar är den mest fantastiska. Det är där, ja, just den dagen, dagen innan min student jag bestämmer mig för att aldrig släppa taget om musiken och alltid spela. Ett löfte som jag hittills utan problem har följt.

Efter den näst sista skoldagen åker jag in till stan och in till Heden. Jag ska göra en sista intervju för skolradion med Broder Daniel. Det är faktiskt den sista spelningen som Håkan Hellström gör som basist i Broder Daniel. Bandet ska spela i ett tält mitt på Heden. Jag är där med några andra ifrån skolradion. Vi dricker några folköl och tittar på spelningen. Bandet är i grym form och gör en bra spelning trots att Håkan spelar fel ganska många gånger. Efter spelningen får jag vänta utanför tältet på att bandets pressansvarige ska släppa in mig. Det blir en lång väntan och det blåser en snålblåst jag inte trodde var möjlig i slutet av maj. Efter en timmas väntan i blåsten är jag helt sönderfrusen i min tunna coola skinnjacka. Tillslut kommer den pressansvarige och berättar att intervjun är uppskjuten till nästa vecka. Jag sluter upp med några vänner på andra långgatan istället. När jag kommer in på puben jublar mina vänner och börjar prata om skolshowen än en gång. Alla från min skola drar och sliter i mig, alla ställer frågor. Det är nästan som om jag blir intervjuad.

We don´t need no education.....

Det luktar fränt, förmodligen mögel konstaterar jag. Jag sitter inne på min NO-lärare Klas kontor och tuggar på en redan söndertuggad röd blyertspenna. Jag vet vad som snart kommer att hända. Jag kan redan förespå allt. Klas kommer tillbaka och sätter sig på andra sidan skrivbordet. Innan han börjar prata rättar han till sina glasögon och slår sig bestämt med båda händerna på knäna innan han börjar prata. Det märks med en gång att han är obekväm, nästan lite nervös över vad han ska säga.

- Jag ser att du har en del frånvaro, en del vet jag beror på dina sjukhusbesök men andra har jag inte fått några uppgifter på vad dom beror på. Sen har vi en del grupparbeten jag känner spontant att du inte har varit så delaktig i. Sen var det ju den här inlämningsuppgiften vi gjorde innan påsk när du lämnade in alldeles för sent. Det är synd för jag vet du har mycket talang och är duktig men jag kommer bara ge dig ett G i slutbetyg. Det är synd du inte tagit skolan på mer allvar. Det du gör här kommer att följa dig hela livet.

Jag tittar upp och möter Klas blick. Under hela hans predikning har jag suttit och tittat på taklisterna. Försökt att ta reda på vart under takplattorna möglet sitter. Jag möter Klas och för ögonblicket nästan lite nervösa blick. Jag öppnar munnen för att börja prata men jag ångar mig genast. Jag har så mycket jag skulle kunna säga och berätta. Berätta om årets alla sjukhusbesök, om de dåliga svar och prognoser jag hört. Om all smärta mitt skelett och min sjukdom gett mig under det gångna skolåret hur min tro på en relativ normal framtid utan smärta vacklar från och till. Jag har sådan god lust att berätta för Klas att det minst viktiga i världen just nu är hans betyg i NO. När jag tänker efter finns det nog inget mer oviktigt. Min ENDA prioritet förtillfället är att överleva. Behålla mitt förstånd någorlunda och bara orka andas, leva. Kämpa, inte för att göra någon häftig karriär utan kämpa bara för att kunna leva ett helt vanligt drägligt liv. Något som Klas genom sin barnsliga uppsyn tar för givet att alla har.

Det är inte Klas och hans betyg jag tar på allvar det är livet. Något Klas, trots att han är mer än dubbelt så gammal som mig, förmodligen aldrig kommer att få en insikt i. Jag stänger munnen, jag orkar inte ens börja. Varför ska jag försöka förklara för någon som under tre hela år inte orkat förstå? Jag orkar inte berätta om allt elände och orkar inte dra upp det där handikapps-sympatikortet som en arg fotbollsdomare. Jag orkar bara inte. Istället säger jag:
-Ok är vi klara nu? 

Jag lämnar Klas och hans mögliga lilla kontor. Ute i korridoren luktar det inte mögel utan billig Axe-parfym ifrån elevernas skåp en stickande doft som blandas med matsalens matos. Ärtsoppa förmodligen.

Jag rullar fram igenom skolkorridoren. Det är fortfarande ovant att rulla med båda armarna och högerarmen är fortfarande lite svag trots att jag varit utan bandage och mitella i snart en vecka. Armen blir trött efter bara några rörelser. Jag är tvungen att stanna och vila den. Den brutna axeln har läkt sådär och jag har fått en felställning i armen som gör att musklerna är ovana att arbeta i den nya vinkeln. Men dom kommer snart att vänja sig. Det gör dom alltid.

Det är sådär grått och trist väder ute som det bara kan vara i Göteborg trots att det snart är sommar. Snart tar jag studenten och jag har nog aldrig längtat efter något så mycket. Det känns som att mucka ifrån ett fängelse nästan. Eller som vi kompisar brukar skoja. Ett livstidsstraff är ju bara åtta år men vi har ju suttit inne i snart tolv! Om sanningen ska fram har skolan har varit till både mycket glädje och förtret. Det har varit skönt att gå i skolan och slippa hela sjukhusbiten, få vara en vanlig tonåring som snackar skit med andra unga människor och bara få chilla. Skolan har fått bli mina små besök i verkligheten, ett slags bevis att det faktiskt finns ett liv därute. Samtidigt har skolan varit frustration  Ett slags spel jag inte fått spela med i med samma regler som alla andra. Jag har bara fått haka på och springa efter aldrig fått starta under fair play. Inte bara när det gäller själva skolarbetet men även när det gäller det sociala. Jag har alltid bara fått hänga på. Umgänget med mina klasskamrater och polare. Fast å andra sidan jag vet inte hur mycket socialt jag får ut av mina klasskamrater om sanningen ska fram. Efter man legat gipsad från topp till tå och verkligen hunnit fundera över vad man vill göra med sitt liv det en slags social chock att komma tillbaka till skolan och höra hur folk vill ta livet av sig för att någon flickvän gjort slut eller någon tjomme som fick VG istället för MVG på ett meningslöst prov. Suck.

Men jag bryr mig inte så mycket egentligen. Jag mest konstaterar. Jag vet vad jag åstadkommit och jag är uppriktigt stolt över mina prestationer, över mig själv och hur jag förvaltat min tid i stora drag här. Trots att jag kanske inte vill erkänna det hade Klas åtminstone ett rätt i sin patetiska predikan.  Det finns saker jag kommer ta med mig och en styrka som kommer att följa med mig resten av livet. Men den styrkan kommer inte från Klas sömniga NO-lektioner. Det är ett som är säkert. 

En vän med en bil....

- Har du några andra handikapp, ja som kan påverka körningen? frågar min körlärare Erik barskt.
- Njä, jag har ju förstås en liten hörselnedsättning på höger öra, svarar jag ganska förvånat.
Jag ser hur Erik skriver med stora bokstäver i sitt häfte: DÖV PÅ HÖGER ÖRA. Sen blir jag ombedd att starta bilen och vi kör iväg.

Av alla ställen i Sveriges avlånga land befinner jag mig i Hedemora. Jag är här för att ta mitt körkort. Jag har fått berättat för mig på ett möte med vägverket att det endast finns två körskolor i hela Sverige som har handikappsanpassade bilar. En av dessa skolor ligger i Hedemora och här bor jag under två veckor sommaren 2000. Skolan drivs av Erik som även är en av huvudlärarna. Erik är en pragmatisk och en mycket konkret man, lite för pragmatisk och konkret enligt vissa elever. Erik hymlar nämligen inte med det han gör, han vill vara effektiv. Under en och en halv vecka ser jag honom inte ens försöka le en enda gång. Alla försök till skratt och stoj misslyckas tillsammans med Erik.

Vi sitter i bilen och Erik sänker bilens air-condition från 22 till 18. Det är i mitten av sommaren och hans stora kroppshydda gör att han svettas ganska ymnigt. Det är tyst i bilen och jag försöker bryta stämningen med en fråga.
- Erik, frågar jag. Varför heter skolan KÖRKORT HANDIKAPP? Handikappade har väl samma körkort precis som alla andra? Det finns väl inga speciella handikappskörkort?
Erik tittar barskt på mig och förklarar sakligt om hur det är viktigt att vara tydlig i sitt varumärke.
- Handikappade ska veta att dom verkligen kan få ta sitt körkort just här och vanligt folk ska veta att det går massa handikappade här. Så det inte blir missförstånd, förklarar Erik tydligt.

Vi befinner oss nu lite utanför staden inne i skogen. Det är underbart att få köra. Jag känner mig otroligt fri, jag kan riktigt se framför mig hur resten av sommaren kommer att se ut. Hur jag och mina kompisar glider runt, runt runt i stan med rutorna nedvevade och med ashög musik på stereon. Precis som några töntiga high-school ungdomar i någon klyschig amerikansk tv-serie. Det är nu livet ska börja och jag kan knappt vänta. Jag vet att dom flesta ungdomar som är nyss fyllda arton ofta är väldigt sugna på att skaffa sig körkort och bil och på så sätt få sin extra lilla frihet men för mig är det så otroligt mycket mer. Friheten att åka runt kollektivt i stan har varit i stort sett obefintlig om jag inte haft minst en eller två kompisar med mig som kan hjälpa på och av på bussar och spårvagnar. Jag har under hela min tonårstid varit nästan helt beroende att få skjuts. Att vara i slutet av tonåren och plötsligt slippa behöva åka runt tillsammans med sina föräldrar känns som en frihet som är nästan för bra för att vara sann. Jag kan knappt bärga mig.

Jag tittar ut och ser skogen flyga förbi och snart är jag och Erik framme i Falun där jag äntligen ska få göra den mytomspunna Halkan. Erik bryter plötsligt tystnaden och berättar mer om sin skola och om hur länge han haft den. Tydligen hade min lilla ironiska pik haft en verkan iallafall, jag kan inte låta bli att le. Erik berättar om hur många som har tack vare han och hans medarbetare fått körkort trots att dom flesta varit helt utdömda av vägverket. Han tillägger:
- Dom flesta klarar sig verkligen, jag tror vår körskola har en mycket högre procent godkända än dom flesta skolor runt om i Sverige. Men ibland händer det att vi har elever som kuggas. Två veckor innan du kom var vi tvungna att skicka hem en tjej. Hon hade svårt att koncentrera sig på studierna och var inte motiverad. Hon ställde till sånt liv i skolan att vi fick lov och skicka hem henne. Du förstår hon smög sig in nattetid in till vissa manliga elever och låg med dom. Sen nystades det upp och dessa killar började bråka med varandra. Ja det var sannerligen ett elände. Det var tur för dig att du inte var här då. Hon hade slukat dig med hull och hur. Jag ser hur Erik ryser och grimaserar.

Själv ryser jag inte. I min hormonstinna artonåriga hjärna låter dessa nattliga besök inte så dumt. Inte så dumt alls. Man skulle varit där två veckor tidigare helt enkelt, tänker jag. 

- Här är det, säger Erik plötsligt och jag vaknar upp ur min sköna dagdröm.

Att köra halkan mitt i den svenska sommaren på en gummibana som sprutas hal med sprinklers är en ganska konstig upplevelser. När banan dessutom är fylld av två-trehundra kaniner som parar sig mitt på vägbanan , på refugerna och på gräsmattorna blir upplevelsen omöjligt ännu konstigare.
Erik står bredvid mig och ger mig tips innan körningen, han är märkbart uppspelt. Han gestikulerar med händerna och visar hur bilen kommer att svänga och bete sig beroende på hur jag kör. Han nästan studsar när han pratar, precis som en boxningscoach. Han tillägger:
- Det var då helvette va kaniner det var överallt, men skit i dom, stanna eller bromsa inte för några utan kör bara som dom inte var där. Det gör inget om du kör på några, du ser ju själv hur dom försökar sig.

Jag tänker tillbaka på vad min andra körlärare Bengt lärt mig under veckan. Inte så mycket, kommer jag sorgligt nog fram till ganska snart. Bengts körningar har varit en hel historia i sig. Alltid gått till på ungefär samma sätt. Tio minuters körning i stan sen en sväng förbi ICA för att öva fickparkering. Medan jag febrilt försöker backa så bra som möjligt passar alltid Bengt på att springa in och göra lite ärenden och köpa snus. Efter fickparkering är det dags för att öva på rondellerna. Som ett ödets nyck ligger det en massa rondeller vid posten och Bengt passar då på att posta lite packet och hämta lite lådor från Ellos som hans fru har beställt. Efter rondellerna är det dags för start och stopp i backe. Som tur var ligger en av Hedemoras värsta backar alldeles vid det radhus där Bengt bor och då är det ju bara korkat att inte passa på att springa in och lämna stocken med snus och frugans Ellos-lådor.

Jag får godkänt på halkan och jag och Erik återvänder till internatet. Dagen efter vill jag boka in en uppkörning men Erik tycker inte jag är redo ännu. - Två eller tre veckor till här minst, tycker han. Men efter ett samtal med min far, som tycker hela körkortsvistelsen tar en faslig tid, ändrar han sig och bokar snabbt in en uppkörning.

Kvällen innan min uppkörning har vi elever en improviserad grillning när skolan stängt för dagen. Vi äter hamburgare och dricker cider. Herrljungas cider, det är flera av oss som ska köra upp nästa dag och ingen har lust att dricka något kan ge utslag på blåset. Ifall det nu skulle bli något sådant.

Jag pratar med flera av mina körskolekamrater och blir chockad. Två har bott här i över tre månader och en stackare i över ett halvår. Dom har flera gånger försökt få till en uppkörning men blivit övertalade att vänta tills dom är redo. Det slår mig att var man än är träffar man alltid personer som på grund av sina handikapp blivit så vana att lyssna blint på olika instanser och intuitioner, läkare och förståsigpåare, att man till sist glömmer bort att lyssna på sig själv. Tro på sig själv och det man faktiskt klarar av. Man blir helt enkelt hjärntvättad av alla rundor med sjukhus, skolor och hjälpmedelscentraler att man tillslut slutar att ifrågasätta. Men nu ska dom iallafall få köra upp så jag gläds med dom i den ljumma sommarkvällen. Vi har ganska kul trots att dom flesta är väldigt nervösa. Själv är jag inte så nervös mest rastlös, jag vill verkligen komma hem och ut och köra.

På uppkörningsdagen sitter jag i körskolans bil utanför trafikkontoret. Erik sitter i baksätet och ger goda råd. Han lämnar bilen för att gå till nästa elev för räkning och sprida vidare sin kunskap. Jag sitter kvar. Jag ser våra körkortsexaminatorer komma ut. Tre stycken. En arg gammal gubbe. Ush tänker jag men som tur var går han förbi min bil och sätter sig i den gula bilen till höger om mig. Bilen med killen som bott på skolan i över ett halvår. Stackars sate.

Sen kommer en medelålders man ut med skjorta och slips och tonvis med papper i famnen. En paragrafsryttare tänker jag men skäms nästan direkt när jag själv hör hur fördomsfull jag låter. Som tur var sätter sig mannen med alla papper i bilen till vänster om mig. Till slut kommer min examinator ut. En ung kille, max trettio år med en urtvättad Red Hot Chilli Peppers T-shirt på. Med ens vet jag att vi kommer komma bra överrens och mycket riktigt gör vi det.

Under uppkörningen disskuterar vi vilket RHCP-album som är bäst. Examinatorn tycker Blood sugar sex and magic men jag vidhåller Californication som släppts året innan (något jag fortfarande gör). Trots vi inte kommer överrens om vilket som är gruppens bästa album är vi båda slående överrens om att bandet hade en svacka när Dave Navarro tog över som lead-gitarrist istället för John Frusciante. Efter en timmas Red hot Chillipeppers snack får jag åka hem med ett körkort, trots att jag faktiskt nästan körde på en gammal tant vid ett övergångsställe. Hela hemresan går som i ett trollslag. NU kan sommaren börja.