Jag tittar fram under lövverket från den stora
rododendronbusken. I min hand håller jag
min nya gula leksaksgrävmaskin som jag fått av mormors väninna tant Rut som en
slags belöning för att jag nyss har opererats. Ibland händer det att jag får
just belöningar för min tid på sjukhuset och jag vet aldrig riktigt hur jag ska
ställa mig inför dessa. Visst tycker jag det är det kul att få leksaker men på
något konstigt sätt kan jag aldrig riktigt njuta fullt ut av mina ”sympatileksaker”.
Det är som om dom är märkta med någon slags osynlig penna som helt enkelt
suddat ut det roliga med dom. Ju mer jag försöker leka med dom desto tydligare
blir det. Annat är det med mamma och
pappas leksaker. Dom är alltid lika roliga.
Jag håller i alla
fall hårt i Ruts grävmaskin när jag kör den fram och tillbaka om och om igen
tills jag slitit ned gräset så mycket att en liten väg bildas. I alla fall två
hjulspår. Jag kryper in under Rododendron igen, tittar upp på dom fyra stora
grenarna som i stort sett bär hela lövverket. Dom kraftiga grenarna har växt på
ett sätt som gör det möjligt att sitta, ja till och med stå upp här inne. Som
mitt egna lilla hemliga rum, fast utomhus. Genom dom gröna kanotliknande bladen
strålar lagom mycket sol in och till och med när sommaren är som varmast är det
alltid lagom temperatur i mitt hemliga rum av blad. På senhösten brukar löven
krulla sig och falla ned längst med stammen och ibland stoppar jag dessa
krullade löv i munnen och låtsas att det är en cigarr. Men det är långt kvar
till löven ska rulla sig denna tidiga sommar.
Jag håller fortfarande hårt i min grävmaskin medan jag
kryper fram över den gröna gräsmattan. Jag kör bilen med handen framför mig och
snart är vi framme vid andra sidan av trädgården. Min blick är helt fokuserad
på leksaken så jag ser inte ens vart jag kryper. Men jag behöver inte se jag
behöver bara följa ljudet. Klonk, klonk. När jag kommer runt huskrönet tittar
jag upp. Där, alldeles där trädgården slutar och möter trottoaren och asfalten,
där står pappa. I bar överkropp håller han med båda händerna upp ett järnspett
som han sedan låter falla. Då och då när spettet sjunkit ned extra djupt mellan
gräset och trottoaren ställer han sig på spettet och häver fram stenar. Han
höjer spettet igen, ja han ställer sig till och med på tå för att få några
extra centimeters kraft. Pappas pose med spettet i luften påminner mig om
indianerna jag såg i ”Ett med naturen” som fiskade med spjut i floden. Det är
något tidslöst över hans pose. Jag rycks tillbaka ut ur mina tankar av det höga
ljudet när spettet träffar ännu en sten.
Mamma och Pappa har slitit som djur denna vår och sommar.
Trädgården har röjts ordentligt, träd har fällts och en ny häck har planterats.
Bygget av en helt ny husdel har redan påbörjats och på husets östra sida är gräset
redan upprivet och stora högar av sand ligger spridda. På dessa högar ligger
presenningar och stålstänger. Detta området av trädgården är förbjudet område
att leka på trots att jag faktiskt har en grävskopa. För vad passar egentligen bättre
än en grävskopa i en stor grushög? Men jag har sett hur spikar och bultar
sticker fram genom sanden så jag håller mig till den gräsbeklädda delen av
trädgården. Jag ryser varje gång jag ser stålspikarna. Jag spenderar redan så
mycket tid på sjukhus att det sista jag verkligen vill är att göra en extra
vända.
Plötsligt hör jag hur pappa tappar spettet på asfalten, nej
han har till och med slängt det och gått ut några steg på gatan. Med sin
högerhand skymmer han solen en aning, det är precis som om han inte kan tro det
han ser längre ned på gatan. Plötsligt skakar han på huvudet och går sen iväg
några steg ut på gatan så att jag inte längre kan se honom. Innan jag ser vem
han pratar med hör jag på hans röst att han är oroad. Pappa kommer tillbaka in
på tomten och bredvid honom kommer gammelmorfar. Han är som vanligt galant och
stiligt klädd. Han har på sig kraftiga skor och svarta fina arbetsbyxors, så
svarta och rakt strukna att dom nästan kunde tas för ett par finbyxor. På
överkroppen har han som vanligt sin fina vita skjorta men först nu ser jag att
skjortan är helt blodig. Dom översta knapparna är slarvigt uppknäppta och det
droppar blod från hans ansikte. Gammelmorfar låter lite irriterad på rösten.
- Äh, Kalle det är ingen fara. Låt mig bara vaska
av mig lite så kommer jag och hjälper dig. Detta är väl ingen fara. Jag råka
bara ramla från bussen. Sånt som händer.
Gammelmorfar, en av dom där gubbarna ifrån den gamla skolan.
Från den där generationen som verkligen slet sig till allt. Den där sista generation
som aldrig ville vara till besvär. Trots att han är 80 år skulle han aldrig
banga ett tillfälle att hjälpa oss med lite hårt fysiskt arbete och trots att
hans ben och rygg är sedan åratal av slit är synbart svaga är hans expertis och
lugnande sätt verkligen en hjälpande hand.
När jag ser gammelmorfars nerblodade vita skjorta minns jag med
ens en incident i höstas då gammelmorfar hade klättrat högt upp i äppelträdet
för att ta ner dom mogna vackra röda höstäpplena. Då slutade det med ambulans
efter att han ramlat ned ifrån stegen. Även då, liggandes fastspänd på båren
med hela ryggen sönderslagen försökte han övertala ambulansmännen att spänna
loss honom så att han kunde gå hem.
Jag ser hur gammelmorfar står framför mig, tittar på mig
leendes med sitt blödande ansikte och skäms. Skäms för att han är till besvär,
skäms för att han är gammal men kanske mest för att vi oroar oss för honom. Han
om någon vet vad vår familj går igenom. Han är den ende som förstår varför två
föräldrar drar igång kvarterets största husrenovering trots att deras barn inte
gör något annat än åker till sjukhus. Han om någon förstår att projekten är det
enda som håller familjen vid liv i vissa stunder. Det är därför han trots sina
nedskavda knäskålar och värkande rygg tar spårvagnen ifrån Husargatan till
östra sjukhuset så fort det blir vackert väder.
Plötsligt hör jag hur fönstret öppnas och jag hör lugna
mammas lugna med bestämda stämma.
-
Kalle, kör honom till sjukhuset med en gång, det
blöder för kraftigt. Dom får fixa det.
- Haha, detta är väl ingenting, skrockar
gammelmorfar som nästan får en kallsup av allt blod som rinner bakvägen.
Men mammas ord är lag och Pappa och gammelmorfar åker efter
protester och mycket armviftande in till sjukhuset. Jag sitter ensam kvar i
sandlådan med min grävmaskin och kör upp ännu en väg. Det har kommit in sand i
grävmaskingens hjul och jag stör mig på hur mycket den gnisslar när jag kör
den. Ingen riktig grävmaskin skulle gnissla på det sättet. Jag lägger ifrån mig
grävmaskinen och tittar ut mot gatan. Plötsligt hör jag hur mamma kommer
trippandes ned för trappan bakom mig. Jag hör hur porslin och glas klingar emot
varandra, avslöjande, nästan som en kobjällra. Mamma ställer ned brickan med
saft och mackor bredvid mig. Hon sätter sig själv på sandlådans kant och tar
ett glas saft eftersom hon varken tål brödet eller påläggen men som hon vet att
jag älskar. Hönökaka med leverpastej och röd paprika. Med en liten dutt aromat
på paprikan. Den röda paprikan är dekorativt utskuren , nästan som ett litet
konstverk. Som en vacker röd tavla i en trädgård av kaos. Jag gillar sånt.
Gammelmorfar och gammelmormor