Det luktar fränt, förmodligen mögel konstaterar jag. Jag
sitter inne på min NO-lärare Klas kontor och tuggar på en redan söndertuggad
röd blyertspenna. Jag vet vad som snart kommer att hända. Jag kan redan förespå
allt. Klas kommer tillbaka och sätter sig på andra sidan skrivbordet. Innan han
börjar prata rättar han till sina glasögon och slår sig bestämt med båda
händerna på knäna innan han börjar prata. Det märks med en gång att han är
obekväm, nästan lite nervös över vad han ska säga.
- Jag ser att du har
en del frånvaro, en del vet jag beror på dina sjukhusbesök men andra har jag
inte fått några uppgifter på vad dom beror på. Sen har vi en del grupparbeten
jag känner spontant att du inte har varit så delaktig i. Sen var det ju den här
inlämningsuppgiften vi gjorde innan påsk när du lämnade in alldeles för sent.
Det är synd för jag vet du har mycket talang och är duktig men jag kommer bara
ge dig ett G i slutbetyg. Det är synd du inte tagit skolan på mer allvar. Det du gör här kommer att följa dig hela
livet.
Jag tittar upp och möter Klas blick. Under hela hans
predikning har jag suttit och tittat på taklisterna. Försökt att ta reda på
vart under takplattorna möglet sitter. Jag möter Klas och för ögonblicket
nästan lite nervösa blick. Jag öppnar munnen för att börja prata men jag ångar
mig genast. Jag har så mycket jag skulle kunna säga och berätta. Berätta om
årets alla sjukhusbesök, om de dåliga svar och prognoser jag hört. Om all
smärta mitt skelett och min sjukdom gett mig under det gångna skolåret hur min
tro på en relativ normal framtid utan smärta vacklar från och till. Jag har sådan
god lust att berätta för Klas att det minst viktiga i världen just nu är hans
betyg i NO. När jag tänker efter finns det nog inget mer oviktigt. Min
ENDA prioritet förtillfället är att överleva. Behålla mitt förstånd någorlunda
och bara orka andas, leva. Kämpa, inte för att göra någon häftig karriär utan
kämpa bara för att kunna leva ett helt vanligt drägligt liv. Något som Klas
genom sin barnsliga uppsyn tar för givet att alla har.
Det är inte Klas och hans betyg jag tar på allvar det
är livet. Något Klas, trots att han är mer än dubbelt så gammal som mig,
förmodligen aldrig kommer att få en insikt i. Jag stänger munnen, jag orkar
inte ens börja. Varför ska jag försöka förklara för någon som under tre hela år
inte orkat förstå? Jag orkar inte berätta om allt elände och orkar inte dra upp
det där handikapps-sympatikortet som en arg fotbollsdomare. Jag orkar bara
inte. Istället säger jag:
-Ok är vi klara nu?
-Ok är vi klara nu?
Jag lämnar Klas
och hans mögliga lilla kontor. Ute i korridoren luktar det inte mögel utan
billig Axe-parfym ifrån elevernas skåp en stickande doft som blandas med
matsalens matos. Ärtsoppa förmodligen.
Jag rullar fram igenom skolkorridoren. Det är fortfarande
ovant att rulla med båda armarna och högerarmen är fortfarande lite svag trots
att jag varit utan bandage och mitella i snart en vecka. Armen blir trött efter
bara några rörelser. Jag är tvungen att stanna och vila den. Den brutna axeln
har läkt sådär och jag har fått en felställning i armen som gör att musklerna
är ovana att arbeta i den nya vinkeln. Men dom kommer snart att vänja sig. Det
gör dom alltid.
Det är sådär grått och trist väder ute som det bara kan vara i Göteborg trots att det snart är sommar. Snart tar jag studenten och jag har nog aldrig längtat efter något så mycket. Det känns som att mucka ifrån ett fängelse nästan. Eller som vi kompisar brukar skoja. Ett livstidsstraff är ju bara åtta år men vi har ju suttit inne i snart tolv! Om sanningen ska fram har skolan har varit till både mycket glädje och förtret. Det har varit skönt att gå i skolan och slippa hela sjukhusbiten, få vara en vanlig tonåring som snackar skit med andra unga människor och bara få chilla. Skolan har fått bli mina små besök i verkligheten, ett slags bevis att det faktiskt finns ett liv därute. Samtidigt har skolan varit frustration Ett slags spel jag inte fått spela med i med samma regler som alla andra. Jag har bara fått haka på och springa efter aldrig fått starta under fair play. Inte bara när det gäller själva skolarbetet men även när det gäller det sociala. Jag har alltid bara fått hänga på. Umgänget med mina klasskamrater och polare. Fast å andra sidan jag vet inte hur mycket socialt jag får ut av mina klasskamrater om sanningen ska fram. Efter man legat gipsad från topp till tå och verkligen hunnit fundera över vad man vill göra med sitt liv det en slags social chock att komma tillbaka till skolan och höra hur folk vill ta livet av sig för att någon flickvän gjort slut eller någon tjomme som fick VG istället för MVG på ett meningslöst prov. Suck.
Det är sådär grått och trist väder ute som det bara kan vara i Göteborg trots att det snart är sommar. Snart tar jag studenten och jag har nog aldrig längtat efter något så mycket. Det känns som att mucka ifrån ett fängelse nästan. Eller som vi kompisar brukar skoja. Ett livstidsstraff är ju bara åtta år men vi har ju suttit inne i snart tolv! Om sanningen ska fram har skolan har varit till både mycket glädje och förtret. Det har varit skönt att gå i skolan och slippa hela sjukhusbiten, få vara en vanlig tonåring som snackar skit med andra unga människor och bara få chilla. Skolan har fått bli mina små besök i verkligheten, ett slags bevis att det faktiskt finns ett liv därute. Samtidigt har skolan varit frustration Ett slags spel jag inte fått spela med i med samma regler som alla andra. Jag har bara fått haka på och springa efter aldrig fått starta under fair play. Inte bara när det gäller själva skolarbetet men även när det gäller det sociala. Jag har alltid bara fått hänga på. Umgänget med mina klasskamrater och polare. Fast å andra sidan jag vet inte hur mycket socialt jag får ut av mina klasskamrater om sanningen ska fram. Efter man legat gipsad från topp till tå och verkligen hunnit fundera över vad man vill göra med sitt liv det en slags social chock att komma tillbaka till skolan och höra hur folk vill ta livet av sig för att någon flickvän gjort slut eller någon tjomme som fick VG istället för MVG på ett meningslöst prov. Suck.
Men jag bryr mig inte så mycket egentligen. Jag mest
konstaterar. Jag vet vad jag åstadkommit och jag är uppriktigt stolt över mina
prestationer, över mig själv och hur jag förvaltat min tid i stora drag här.
Trots att jag kanske inte vill erkänna det hade Klas åtminstone ett rätt i sin
patetiska predikan. Det finns saker jag
kommer ta med mig och en styrka som kommer att följa med mig resten av livet.
Men den styrkan kommer inte från Klas sömniga NO-lektioner. Det är ett som är
säkert.
No comments:
Post a Comment