Hänryckning i etern!

Jag  måste erkänna att jag inte är riktigt hemma när det gäller podcasts. Vad är en podcast egentligen?
Kanske just därför tog jag tjuren vid hornen och åkte hem till Hammarins casa en kall vinterdag för att medverka i Mattias och Fredricks eminenta podcast: Superlife.
Lyssna på avsnittet här!

Klicka gärna på länken nedan för att lyssna och besök gärna deras sida:
www.superlifepodcast.se , jag hade otroligt roligt, trots att vi pratade om mörka ämnen som neckrofili och death games. Lyssna själva.

Tack för jag fick vara gäst boys!

Mattias

Fredrick

The Zookeepers boy

I mitt knä ligger en liten papperslåda, ut ur en av lufthålen sticker en liten nos ut. Nosen sniffar och vädrar otroligt. Jag hör hur dom små klorna krafsar frenetiskt mot det mjuka pappret. Det är nästan men bara nästan som om musen anar vad som snart kommer att hända. Nosen tittar ut igen och börjar tugga och sakta göra hålet större. Jag ropar till Pappa att köra fortare hem, att strunta i rödljusen. Det sista jag vill ha är en mus lös i den mörka bilen.

Vi har just varit och köpt en liten gnagare ifrån Zooaffären i Olskroken, det är den enda Zooaffären som säljer levande möss som foder. Jag tittar på den lilla nosen och tycker uppriktigt synd om musen, men att ätas eller ätas är inte en regel som jag själv har kommit på. Jag stressar på Pappa lite till.

Väl hemma håller mamma på att ställa fram plastglasen med saft på bordet och hon har redan poppat poppcorn. Jag och pappa tar oss ned till nedervåningen. Där framför terrariet sitter det 10-12 ungar i tyst spänd förväntan. Det är få saker som kan få ett tjog 10 åringar att sitta så tysta så länge men alla väntar saligt med skräckblandad förtjusning på det som snart ska ske framför deras ögon.

Jag håller någon kort liten lektion om att det snart är 5 månader sedan mina ormar sist åt men att en orm kan vara utan mat mycket längre än så. Alla nickar andaktsfullt. Jag plockar sedan snabbt ut råttsnoken och låter Boa Constriktorn först få smörja kråset. Musen släpps in och showen kan börja. Efter bara någon minut tittar Boaormen fram ifrån sitt favoritgömställe under stocken. Tungan dansar framför nosen och hon vädrar sitt byte.

BAM. 

På en millisekund är allting över och ormen har slagit råttan och alla barnen skriker av skräckblandad förtjusning. Pappa muttrar om hur förvånad han blir varje gång över hur fort det går. Mamma kommer ned med saft och popcorn och säger något om hur synd det är om mössen som måste dö.

Alla vi barn nickar men i själva verket tycker vi det är rätt fräckt. Denna gången blev det extra slafsigt eftersom ormen kramade ihjäl musen så hårt att ögonen ploppade ut, något mina kompisar och klasskamrater skulle prata om i flera år framöver.

Jag med Boa-ormen och min vackra amerikanska Majsorm.

Mitt rum eller nä, hela vårt hus är denna höst nästintill ett zoo. Burar och djurmat ligger lite här var. Och min pappa börjar bli mäkta trött på att sköta renhållningen. Jag har två ormar, en salamander, en groda, fiskar och sist men inte minst en stor grön leguan. Min lillasyster har en kanin, en hamster med 11 stycken nyfödda blinda hamsterungar . Dessutom har familjen utöver detta 2 bondkatter.
Alla mina veckopengar går åt till djurgrejer, håvar, sand och hö. Får jag lite pengar över läggs dom i en plåtburk för mitt nästa projekt är att köpa en eremitkräfta.

Barnen börjar sakta traska hem. Showen är slut för denna gången. Men nästa gång det är dags för ormarna att krubba kommer alla garanterat vara samlade igen.

Ryktet om djuren sprider sig snabbt. Ibland får jag erbjudanden om att åka till skolor och visa upp och berätta om mina djur. Jag har redan varit ute och ”föreläst” en del på skolor i området. Alla är alltid lika chockade när jag plockar fram ormarna. Det roligaste är de lite äldre skolfröknarna, att lägga en boaorm utan förvarning i deras knän slår aldrig fel och ju mer dom skriker av panik desto mer älskar deras elever det. Ett bra knep jag lärt mig för att bryta isen mellan mig själv och dom främmande barnen. En annan anekdot som alltid resulterar i gapande munnar och stirrande ögon är historien om när boaormen rymde ut ur terrariet mitt i natten och kröp in under mitt täcke när jag låg och sov. Jag berättar alltid lite extra målande hur jag vaknade av att den kalla ormen slingrade sig över mina ben. Varje gång jag berättar historien, som bara låter bättre och bättre för varje gång, är det alltid knäpptyst i salarna. Ibland lämnar jag kvar ett ömsat ormskinn som present till klassen. Det är alltid lika uppskattat.

Jag får tillockmed åka upp Stockholm till ett av Tv4s morgonprogram och visa upp mina ormar. Alldeles innan programmet börjar döper jag mina ormar ifall programledaren kommer att fråga vad dom heter. Mycket riktigt gör han det. Jag får också svara på dumma frågor som varför jag inte skaffat mig några gulliga djur istället. Jag får lite pengar för att jag är med i TV men det blir ingen eremitkräfta denna gången. Istället köper jag Mario Paint till mitt Super Nintendo.

Fotoorginal från någon tidning som gjorde reportage om mig och mina ormar. Minns faktiskt varken intervjun eller fotosessionen. Till vänster ser man mitt terrarium, av någon anledning tvingade dom mig tydligen att hålla min systers kanin, varför vet jag inte. 

Sommaren 1995.
Jag njuter för fullt av sommarlovet tillsammans med mina kompisar Per och Adam. Vi åker runt i min permobil, Adam sitter där framme, alldeles vid lyktorna. Han har suttit shotgun i många många timmar och det ser man. För när permobilen svänger och hjulen vrider sig lutar han kroppen lätt och ledigt  åt samma håll. Per sitter på motorn bakom mig. Han klamrar sig fast i den lilla korgen som är för smal och därför alldeles för obekväm för att kunna sitta på. Även han klamrar sig fast vant och avslappnat på den hårda platsen.

Vi åker runt, runt upp för gator ner för backar, genom parker och industriområden. Vi tror att vi kommer spendera hela sommaren såhär. Precis så som vi spenderat många tidigare sommarlov. På ständig rörelse på ständigt ny mark. Men något kommer att hända just idag som kommer att omkullkasta hela sommaren.

Vi åker ned till ån. Lägger oss i gräset och vilar. Käkar lite godis i sommarsolen. Plötsligt kommer Adam på en riktigt bra ide.

-      
  -  Kan vi inte åka till Ugglum, kolla in vad som händer där. Partillecup börjar ju i övermorgon. Borde ju vara många spelare som redan kommit dit. Vi kunde ju dra dit och snacka lite kanske? Adam ligger med armarna bakom huvudet. Kisar mot solen medan han pratar.

-- Per och jag tittar på varandra, ja varför inte? Vi vet att vi inte har något bättre för oss. Vi börjar åka mot Ugglum. Adam sitter shotgun och visar en slags primitiv softairgun han själv har byggt.
 - Man kan ladda den med omogna vinbär faktiskt. Skitbra och praktiskt, berättar han.Vinbär finns överallt och kostar inget. Och blir man tagen av någon gubbe har han inga bevis man har skjutit. Man kan ju äta alla kulorna liksom.

På vägen mot Ugglumsskolan stannar vi och plockar hela permobilfacket fullt med omogna vinbär.


(Denna bilden är tagen fem år tidigare 1990. Här åker jag i en liknande permobil tillsammans med farsan.)

Tillslut är vi framme vid skolan. Trots att vi bara några veckor innan hade vår sista lektion här känns känner jag mig redan som en främling. Dom välbekanta skolhuset gör att jag med en gång minns all tristess jag kände här men dom blir också ett bevis att hur tråkig skolan än var fanns det ändå en trygghet. En trygghet jag nu står utanför när jag denna sommar hänger mitt i luften mellan mellan- och högstadiet.

Precis som i någon halvkass 90-tals rulle man sett för manga gånger händer det helt utan förvaning. Tänk Broken Arrow, Face off, The rock, The Specialist. Ett mirakel ska ske, tiden kommer att frysas.  I fullfart fastnar permobilens hjul plötsligt i ett av skolans utstående stuprör. Det är precis som att köra rakt in i en vägg. Från en hastighet av kanske 20 kilometer i timmen till 0 på en millisekund kastas jag och Adam helt oförberedda ut ur permobilen. Vi flyger faktiskt en liten bit. Säkert nån meter men det känns som hundra, jag minns att jag hinner tänka tusen tankar under den lilla luftfärden. Jag ser redan allt framför mig. Oändliga sjukhusturer, oroliga föräldrar, en hel förlorad sommar, inställda semesterbokningar.

Jag ser redan i luften att jag kommer skada mig rejält. Jag känner att jag ligger liksom i fel vinkel och att jag  strax kommer att landa i en mycket konstig ställning. Jag kan inte dämpa fallet med varken armar eller ben så  jag spänner mig mentalt och förbereder mig för den hårda landningen.

DUNS.

Jag öppnar ögonen. Ser bara massa grus och asfalt. Jag rör försiktigt på fingrar och tår. Fingrarna funkar bra men min vänstra fot svarar inte. Jag rullar ett halvt varv så jag ligger på rygg. Där tårna ska vara finns bara en häl. Det är som om någon helt sonika bara dragit foten 180 grader utan pardon. Jag känner hur det isar i revbenen och jag vet såväl att efter över 100 brutna ben är isande, stickande smärta ofta skelettsmärta. Brännande, pulserande smärta ofta är muskelbristningar, eller sprialfrakturer. Den värsta fucking frakturen som finns, jag lovar.

Axeln känns lite kass men i jämförelse med foten är det ingenting.

Adam och Per står och tittar över mig.

-          - Edward, lever du? Hur ska vi hjälpa dig. Ska vi sätta dig i permon igen?

-          - Nej nej, rör mig inte. Jag kanske har skadat ryggen, det är bäst om jag ligger still säger jag i stötar. Jag känner hur foten börjar göra mer och mer ont.

Några ungar i vår egen ålder har kommit framspringande.  Dom hade tydligen hört krocken inifrån skolan, det lät som om något gick sönder berättar dom. Jag känner smärtan ifrån kroppen och vet att dom har rätt.

Någon ringer farsan och någon annan ringer ambulansen. Trots att farsan på den tiden jobbade i SKF- huset i Gamlestan och skolan låg i norra Sävedalen (En stäcka på kanske 6 kilometer) är han där på nolltid trotsatt han cyklar. Ambulansen som kör ifrån Östra till Ugglum (en sträcka på kanske 2 kilometer) tar nästan 40 minuter på sig.

Det står nu en hel klunga av folk runt omkring mig. Folk pratar med varandra och är märkbart oroade. En snäll tjej sätter sig på knä bredvid mig och håller upp mitt huvud som i 40 minuter har legat i en jättekonstig vinkel som gjort att jag nästan tappat känseln i ansiktet. Någon annan vänlig själ hämtar lite vatten. Adam och Per ser hela tiden till att ingen får röra mig, ja förutom hon som håller huvudet då.

Pappa har nu kommit fram och trots att han är otrolig är han som alltid i nödsituationer extremt fokuserad och nästan obehagligt lugn. Efter vad som känns som en evighet i den varma solen mitt på asfalten kommer äntligen ambulansen. Ambulansförarna kommer fram med en bår och tittar på mig. Det första dom säger är:

-          - Varför är han helt täckt av vinbär?

Först nu ser klungan av folk att jag ligger nästan täckt i vinbär. Konstigt nog hade ingen tänkt på detta innan. Jag hör hur folk börjar viska.

-          Vinbär, vinbär? Varför vinbär?

Det hela är nästan tragikomiskt.

Jag blir körd till Östrasjukhuset och placerad i ett rum. Jag har dropp och doktorerna har klippt sönder kläderna för att kunna undersöka kroppen. Kläderna slängs som trasor i en papperskorg. Alla dom nya kläderna jag nyss handlat med morsan inför skolavslutningen. Mamma lugnar och säger att vi köper nya så fort jag blir frisk igen. Frisk? Jag vet att vägen dit är lång och jag vet att den kommer bli ännu längre när jourhavande läkare ringer in en kirurg ifrån semestern för att akutoperera min fot som visade sig fått blodådrorna avslitna. Jag sövs och en för gångs skull får inte bara min kropp vila utan även hjärnan ifrån alla tankar. Det känns jätteskönt.

Jag ligger i sängen, har just vaknat till efter operationen. Mamma och pappa har under narkosuppvaket kört tillbaka mig till mitt rum. Jag mår illa och har ont överallt men mamma och pappa tröstar mig lite.

-          Du Edward kolla vilka som är här!

Dörren öppnas och Adam och Per kommer in. Jag ser att dom är ganska spända men när dom ser mig le slappnar dom av ganska fort. Vi sitter själva en stund och snackar lite. Adam berättar om hur grym hans hemmagjorda softairgun hade varit vid mer testskjutningar. Dom visar mig en tidning som dom hittat i skogen. En tecknad mangatidning med Silicontjejer som har sex med utomjordingar. Vi tittar på dom lätt perversa bilderna och skrattar tillsammans. Jag skrattar inombords för att inte mina brutna revben ska smärta. Solen håller på och gå ned och kastar en svalkande skugga över halva sjukhusrummet.

När jag 1995 kom hem från sjukhuset efter olyckan belönade jag mig själv med att färga håret. Blont!!
Ingen höjdare.

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal

Det är fortfarande vår men trots det ovanligt varmt ute. Jag sitter i baksätet i familjens röda volvo, jag har knäppt av mig säkerhetsbältet och sitter i mittensätet, lutar mig fram och för en hätsk diskussion med min mamma. Jag är alldeles nyss fyllda 13 och mamma har (av lite missriktad moderlig kärlek) ”lurat” iväg mig på en träff för ungdomar med funktionshinder. Jag vill verkligen inte åka och det förklarar jag nu väldigt tydligt i bilen för mamma. Precis som alla i min familj viftar vi vilt med händerna och gapar precis som alla Italienska familjer gör i tecknade filmer.

-          - Men Edward, är det inte bra att du åker dit? Kan ju vara riktigt intressant och lärorikt att träffa andra ungdomar med handikapp. Hade jag varit i din ålder hade det känns tryggt och bra att få träffa andra man kan snacka om sina problem med. Få förståelse, känna gemenskap.

 Mamma värmer upp sin dödligt grymma övertalningsförmåga.

-       

- Jag har varit på några träffar innan. Det är sjukt tråkigt, du vet ju själv. Alla bara skryter om vem som har det värst typ och det värsta är hur personalen behandlar alla som små spädbarn eller som om man är helt utvecklingsstörd.

Jag kontrar fullt ut. Bränner allt mitt krut.

-        -  Men du vi gör såhär. Jag följer med dig in och så stannar du så länge det känns ok. Sen drar vi. Jag kan lova dig att ingen kommer att dalta. Det står tydligt på inbjudan att detta är en träff för tonåringar  och det kommer vara samtal om och för tonåringar

.

-          - Ok, ok jag åker dit men titta mig i ögonen och svär att om dom vill att vi ska sätta oss i en ring och rulla en boll och säga våra namn eller sjunga barnsånger då drar vi fortfare än blixten.

Mamma har parkerat på en tiominutersparkering utanför ingången. Hon trummar på ratten och sedan vänder hon sig om mot mig och ser mig djupt i ögonen och säger:

-          - Jag lovar Edward. Kommer dom börja rulla boll och sjunga så drar vi. Sedan tillägger hon. Men det kommer dom inte att göra , det är ju trots allt en träff för tonåringar.

Men jag vet hur det blir. Jag vet alltid hur det blir. Den goda tanken att barn/ungdomar ska träffas och dela sin börda mellan varandra är bara en fin tanke. Men det blir ju aldrig så. Istället åker man alltid hem konstigt nog ännu mer medveten om hur annorlunda man är. Eller rättare sagt ännu mer medveten om hur SAMHÄLLET ser en som annorlunda. Det är konstigt. På alla dom träffar jag var på som liten var det aldrig någon som skrattade av lättnad när man fick prata av sig eller när man bara fick hänga. Däremot var det alltid en massa gråt.

Mamma och jag går in i någon form utav gympasal. Det finns ett tiotal tjejer och killar där och dom verkar vara i åldrarna 12-15. Alla utan jag har med sig assistenter. Mamma går ut och sätter sig utanför i korridoren men dörren in till salen lämnas öppen så det är fullt möjligt för henne att titta in.

-          Perfekt! Tänker jag.

En nyexaminerad överengagerad ”lekledare” ställer sig i mitten av salen och hälsar alla välkomna.  När hon ber oss samlas i en ring känner jag att jag nästan inte kan hålla skrattet tillbaka men när jag ser att hon faktiskt inte ens tittar någon av oss ”handikappade” i ögonen utan endast på assistenterna när hon talar sväljer jag skrattet i halsen ganska fort. Hon babblar vidare och går igenom alla de punkter hon just lärt sig från sin pedagoglinje.

-          Kom närmare allihopa, nu ska vi leka en lek så vi lär känna varandra lite bättre först. Det är alltid lättare att prata och vara om isen är bruten. Här har jag en boll. Vi ska nu rulla bollen till varandra och när bollen kommer just till dig, då ska du säga ditt namn och rulla vidare bollen.

Jag borde koka av ilska inombords men istället känner jag bara ett stort: SKÖNT. Då kan man åka härifrån. Jag tittar på lektanten med förakt. Att hon inte fick lära sig på pedagoglinjen att det kanske inte går att nå en boll som rullar på marken om man sitter i rullstol är väl inte så konstigt. Men att hon inte med lite vanligt folkvett fattar detta är desto konstigare. Att ingen av assistenterna eller oss ungdomar reagerar är kanske lika konstigt men eftersom dom flesta är så sjukt vana att bli såhär behandlade lyfter ingen ens på ögonbrynen.

Jag möter mammas blick i korridoren. Hon ser så ledsen ut att jag nästan tycker synd om henne. Hon trodde verkligen på detta. Eller snarare ville tro. 

Vi sätter oss i bilen och åker hem. Någon timma senare hänger jag hos hemma hos en kompis, vi kollar på någon halvkass actionfilm och snackar ganska grabbigt. Jag känner mig precis som vilken 13-åring som helst. Det känns så befriande.

Moviestar oh moviestar......

Igår var jag på filmpremiär faktiskt. How about that?
Jag har varit på några premiärer innan men den här gången var det annorlunda eftersom jag själv medverkade i filmen. Filmen heter "Att se bortom hindren" och är en produktion gjord av Bo Harringer. Filmateljén AB.

Filmen följer mig och några andra sköna människor som trots funktionshinder och massa annat trassel kör sitt eget race och följer sina drömmar. Det känns ganska knasigt att år 2012 behöva visa och pocka på det faktum att funktionshindrade ofta kan och vill leva sina liv precis som vem som helst. Men eftersom samhället tyvärr ser ut som det gör är det fortfarande viktigt att visa och sprida budskapet.
Hoppas ni gillar klippet. Vill ni se mer eller kanske sprida filmen? Maila då mig på mr@eddiewheeler.com så kan jag fixa fram en kopia.

Finally home....

Idag blir det ett lite jobbigare minne.

Fram tills jag var 8-9 år var sjukhus, hjälpmedelcentraler, kommunala sjukvårdsinstutitioner sorgligt nog lika mycket mitt hem som mina föräldrars vackra blåa hus på Mellanvägen 22 i Sävedalen. I alla fall om man ser till tiden jag spenderade där. Men om ens hem är den plats och det ställe där man har sitt hjärta och känner sig hemma vann det lilla blåa huset en sjukt överlägsen seger. Jag hatade, verkligen hatade alla dom där ställena. Alla dessa sterila kalla kulvertar man rullat i. Alla opersonliga ansikten man träffat, alla presentationer, alla hemska nedslitna väntrum och sönderbläddrade Bamsetidningar. Alla dessa kladdiga legoklossar som sjuka ungar haft i munnen men som man ändå ville leka med i brist på någon form av mänsklig stimulans. Jag hatade sjukhusen och det gör jag tyvärr fortfarande till en viss del. Sjukhusen har både tagit och gett mig så mycket.

Jag minns inte hur gammal jag var när jag fick åka hem med min sjukhussäng, för alla operationer, ändlösa sukhusvistelser flyter liksom efter ett tag tillsammans till en grå gegga. Jag tror det helt enkelt är ett slags mentalt försvar hjärnan håller upp för att man ska orka behålla sitt förstånd. Det går liksom inte att ta in all den negativa energin efter ett tag. Det skulle ta kål på en.

I vilket fall som helst, efter ett svårt kantat år av flera svåra operationer och långa sjukhusvistelser fick jag iallafall tillåtelse att åka hem trots, att jag var så gipsad att min underkropp såg ut att tillhöra en mumie. Det beställdes en stor ambulans och jag minns att det nästan blev som en happening på avdelningen jag låg. Alla sköterskor stod på rad och vinkade när ambulanspersonalen varsamt körde ut min stora sjukhussäng med alla tillhörande droppstänger och konstiga doningar (som jag fortfarande inte vet vad dom var bra för). Några av sjuksystrarna var nästan tårögda när dom såg mitt ekipage rulla ut från avdelningen. Dom visste ju alla vilket jobbigt år vi hade haft. Jag säger vi för det var såklart lika jobbigt för hela min familj som för mig själv.

När man ser någon man älskar lida då lider man själv. Svårare är det ju inte.

Vi åkte långsamt långsamt i den stora ambulansen hem till Sävedalen och efter mycket möda fick pappa och ambulanspersonalen öppnat sidodörren för att få in den stora sängen i huset. Jag skulle få vara hemma i ett par dagar som omväxling. Kunna få vila kropp och framför allt sinnet i ett par dagar. Vara i fred från alla blickar och prover som skulle tas. Kunna andas ut på riktigt. Jag var så glad.

Inne i tamburen hade mamma och min lillasyster, som fortfarande var så liten att hon inte riktigt kunde uttala mitt namn, hängt upp stora banderoller som dom själva hade omsorgsfullt målat. På banderollerna stod det : Välkommen hem Edward!!  Allt var kantat av blommor, solar, hästar och andra lite mer svårdefinerade varelser som min lillasyster i flera timmars nästan trance tecknat ned.
Bara att tänka tillbaka på det gör mig väldigt berörd, fortfarande.

Mamma hade röjt ut hela matsalen och där fick min gigantiska sjukhussäng stå. Mamma hade också placerat ett bord brevid. Vid fotändan stod en dator min pappa hade köpt. En Atari 1040ST med massa tillhörande spel. Allt var otroligt överväldigande och en sådan stor skillnad till dom torftiga sjukhussalarna jag hade tvingas att välja mig vid. Allt skulle varit som i en önskedröm om det inte hade varit för den svåra smärtan jag hade.

Jag hade väldigt ont hemma under dom dagarna, jag minns det väldigt tydligt. Jag minns hur pappa och jag skulle byta operations tejpen man tejpat över stygnen. Hur han fick badda stygnen och det nakna såret med decificerande vätska, läkarsprit. Hur det sved så det svartnade för ögonen. En procedur som tog 30 minuter per ben. Men för mig kändes som dagar.

Jag minns hur min lillasyster som saknat mig något enormt sprang fram till mig, och slängde sig om halsen, men eftersom det gjorde så fruktansvärt ont tryckte jag henne ifrån mig och skrek till av smärta. Hon blev så ledsen att hon gömde sig gråtandes under en soffa. Det tog min mamma nästan en timme att locka fram henne.

Jag minns hur vi firade en kväll med tårta och kollade på film. Den otecknade filmen om Herbie. Filmen tyckte jag var kass men känslan av att vara hemma med min familj var helt oslagbar.
  
Jag minns hur alla mina lekkamrater kom och hälsade på. Trots att jag låg helt orörlig, gipsad i en säng likt en mummie, lyckades vi ändå leka tillsammans på något vis. Jag minns att jag skrattade så jag grät. Jag skrattade så operationssåren nästan öppnade sig, men trots att det gjorde så ont kunde jag inte sluta skratta. 
Det var verkligen härligt. 
. 

The good times used to kill me......

Jag kör på motorvägen. Det är sommar och redan väldigt varmt ute trots det är tidigt på morgonen. Med mig i bilen har jag två vänner som tjivas lite lättsamt om vilken skiva vi ska lyssna på. Jag ångar att jag redan tagit på mig min vita finskjorta och slips. Jag känner hur svetten sakta sipprar fram och skjortan är redan lite fuktig under säkerhetsbältet. 

Vi är på väg till Helsingborg. Jag ska spela där ikväll, solo, på en stor utomhus fest anordnad av något universitetsförbund eller något liknande. Jag vet inte så noga jag är mest inriktad på att göra ett riktigt schysst gig. Vi kommer fram till Helsingborg utan att behöva stanna en enda gång på vägen, vilket är konstigt för mina goda vänner har trots klockan inte slagit elva på morgonen druckit flera burkar folköl. Solen bränner på ett sätt man inte är van vid här i våra nordliga breddgrader.

Jag träffar kvällens sköna arrangörer. En tvättäkta redig skåning med ett glatt leende och märkbart intresse för osignadmusik. En hitflyttad stockholmare som också har ett glatt leende men av hans namedropping att dömma känns det som klubben mest är ett sätt för honom att få ”vara någon” här i Helsingborg. 

Dagen till ära har jag fått en egen liten loge, på en utklippt papperstjärna någon har skrivit med grön tusch: EDDIE WHEELER. Fräckt. Av någon konstig anledning gör den illaklippta papperstjärnan mig lite nervös inför kvällens spelning. Vi slår ihjäl tiden med att dra runt i Helsingborg ett tag. Sedan soundcheck, sedan middag på Burger King. Sedan tillbaka till logen för att peppa. Jag tittar ut genom fönstret och ser att parken utanför skolan börjar fyllas rejält av studenter som är rejält glada i hatten. Det känns både peppande och lite jobbigt. Akustisk musik, speciellt den av sorten jag gör brukar ha lite svårt att hävda sig i en hög ljudnivå bland massa fyllon. Men det är bara att köra.

Efter en lång väntan är det min tur, jag rullar upp på scenen och drar igång. Solen har just börjat gå ner och ljussättningen är nästan löjligt perfekt regiserad. Jag spelar mina låtar med all inlevelse och sjunger så högt jag kan utan att låta för ansträngd. Det går ganska bra och efter mina 25-30 minuter på scen har den varma solen, ljuset på scenen och min skjora gjort mig ganska svettig och trött. Jag längtar till dörren med den illaklippta stjärnan och jag längtar till den sunkiga gröna soffan i backstagelogen.

Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Redan innan jag ska öppna dörren hör jag massa röster inifrån logen. När jag sedan sakta öppnar dörren blir chocken nästan total. Mina polare har bjudit in 30-40 pers i den lilla logen och det är på håret jag ens kommer in i rummet. Folk står på bordet och sprutar öl på varandra och musiken från någon bandare är öronbedövande. Alla sjunger och dansar. Jag som ännu inte har druckit en enda öl har liksom svårt att bara haka på partytåget med en gång.

Mina kompisar kommer fram och berömmer spelningen, bjuder på grogg som någon student har haft den goda smaken att ta med sig. Sakta börjar festen infinna sig. Jag lugnar ned mig lite dricker lite mer grogg och sticker ned till scenen igen för att kolla på fler av kvällens akter. När jag kommer tillbaka är kaoset totalt. Folk står i bar överkropp och kastar ut stolar och soffkuddar genom fönstret. Alltså genom glas OCH ram. Det är total ödeläggelse. Några står och grälar och skriker på varandra, en av mina polare ramlar ned från bordet. 

Jag tar med honom ut, vi grälar lite, han springer med sänkt huvud iväg. Försvinner bort i sommarnatten. Jag kan inte göra så mycket mer än att parta vidare. Det känns som skadan redan är skedd. På något konstigt sätt känns detta väldigt befriande. Någon gång efter 3 på natten ringer polare mig igen och undrar hur han ska komma tillbaka till kårhuset. Han var arg på mig och sig själv att han hade släppt in alla in i logen, fått någon konstig skuldkänsla bandat med ilska och sprungit runt i stan tills han hade hittat centralstationen. Gått in, somnat på en bänk tills han blev utkastad av en städare. Börjat gå hem till Göteborg (!!!) men stannat vid en rastplats och börjat prata och dricka hemgjort med ett gäng polska snickare som han träffat utanför bajamajan. Jag ringer honom en taxi. 

Kvällen slutar med att vi får sova i förödelsen. I några sovsäckar. Mitt ibland resterna av kaoset.
Jag skulle fått 1800kr i gage met slutar med att vi får BETALA för fönstret och stolarna, trots ingen av oss hade egentligen gjort något. Vi åker hem bakis, trötta med ändå rätt glada. Kvällen var ju trots alla jobbiga incidenter ruskigt kul, och vi känner alla vi har med oss ett ganska roligt partyminne. Vi stannar på Mac Donalds utanför Varberg och käkar frukost. Solen ligger på och bränner. Jag kisar med mina ögon som är totalt utsmetade med kajal ifrån gårdagen. För en liten stund känner jag mig som Bon Scott. 

Call me tomorrow

Under mitt sista år på gymnasiet var jag väldigt skoltrött. Sista året släpade jag mig fram på magen bokstavligt talat. Jag satsade inte alls på betyg utan för mig var det mest en kamp att bara klara sig igenom min skolgång med sinnet i behåll, behålla sitt förstånd helt enkelt. Och nu i efterhand tycker jag att jag lyckades ganska bra med detta.

 I min gynmasiet parallelklass gick en kille som alltid sålde piratkopierade filmer på VHS. Vet inte hur han fick tag på dom, för detta var ju ett tag innan allt det här med internet och fildelning. Men på något sätt lyckades han alltid ha filmer som just hade haft premiär på bio i USA till hands. Jag brukade köpa massa filmer av honom. Alldeles för många.

En lunch hade jag köpt en hel systemetkasse full med film. Jag minns hur alla filmer i påsen gjorde mig omöjligt ännu skoltröttade så jag bestämde mig att åka hem. På väg ut ur korridoren mötte jag min tyskalärare som såg påsen i mitt knä och sa helt allvarligt: - Va roligt Edward, trodde du hade glömt bort tyskaprovet imorgon men jag ser ju att du har packat ned alla tyskaböckerna.
Sure.

Jag fick inga höjdarbetyg i tyska som ni förstår och när jag tog studenten var jag övertygad om att aldrig sätta mig i en skolbänk igen. Jag ville ha ett jobb såklart. Jag kollade runt lite i tidningar och var på Arbetsförmedligen. Hittade snart ett telefonjobb som jag tyckte verkade ganska bra. Det var ett handikappsförbund som samlade in pengar för att göra samhället mer lätttillgängligt och funtionabelt för människor med fysiska handikapp. Mitt jobb skulle vara att ringa runt till föredrag och informera och samla in pengar. Klockrent tänkte jag.

Jag minns jag tog på mig en finskjorta och gjorde mig redo för min första arbetsintervju. Men jag blev ganska snabbt besviken när jag såg att byggnaden där handikappförbundet hade alla sina lokaler låg i en byggnad med tusen trappor och ingen hiss. Ett förbund vars jobb var att göra samhället mer anpassat låg i en av Göteborgs minst handikappanpassade byggnader. Varför blir man inte förvånad.

Minns inte hur men inom en vecka hade jag hittat ett nytt företag. Också ett handikappförbund som också samlade in pengar men denna gången till synskade tror jag. Jag åkte dit och till min förvåning gick det att komma in. Fick utan någon som helst förklaring eller inskolning ett papper med repliker och en telefon. Jag minns att jag var nästan pinsamt dålig på att ringa till folk och tigga pengar. Jag skämdes, trots att ändamålet egentligen helgade medlen. Jag har aldrig innan eller efter någonsin tiggt om pengar. Mina arbetskamrater var uteslutande ungdomar utan några direkta karriärsmål som också bara behövde lite pengar i fickan. Alla måste varit under 20 år, alla utan Bernt. Bernt var pensionär och var en jäkel på att dra in pengar. Han ringde bara upp gamla tanter och lyckades med sitt ”sweet talk” helt överlägset dra in mest pengar varje dag. Han började alltid med: - Är detta fru Jansson? Trodde först det var Fru Janssons dotter som talade.
Trots sitt slisk lyckades han varje gång. Helt otroligt.

Efter min andra arbetsdag blev jag inkallad till chefen. Jag minns att vi hade en jättekonstig konversation. Hon började att fråga om jag rökte eller snusade på heltid. Nej svarade jag. – Men knarkar du då? På heltid alltså? Nej svarade jag. – Ok, svarade hon. Här är din lön för de två dagar du jobbat. Vill du fortsätta måste du jobba mycket bättre. Jag minns att jag tittade förvånat på min kontantutbetalda lön. 138 kr för två dagars telefonterror.

Jag slutade på stående fot.

Utanför vårt kontor låg systembolaget. Det var fredag och jag köpte några Budweiser för mitt livs första lön. Det var sommar och asvarmt ute. Jag bestämde mig för att ta några sabbatsmånader. Jag hade ju trots allt nyss tagit studenten.

Here comes the rain again!

Minns ni Montesquieu´s klimatlära?
Jag vet inte om den stämmer men när det kommer till mig är det nästan löjligt hur mycket jag själv påverkas av årstiderna. Speciellt när det kommer till ljuset. Visst håller jag med alla höstälskare att det är mysigt med tända ljus och filmkvällar när vinden tjuter som en varg utanför men ärligt talat, man blir ju helt slut och deppig av allt mörker.

Men i år har jag en plan! För att undvika att helt gå i idé i höst har jag satt upp en slags ”to do-” lista med lite saker jag bara måste tag tag i i höst. För att inte alls duka under. Tiden ska inte bara få ticka i väg, det är dags att bli kreativ igen. Som en slags energi-ekorre helt enkelt.

Här är en sammanfattning av listan:

1.       Jag ska skriva massa ny musik. Många nya låtar.

2.       Plocka upp mitt Pianospelande på allvar igen.

3.       Försöka uppdatera denna bloggen så ofta jag orkar.

4.       Hänga med kompisar i icke krogrelaterande miljöer. Party och sena kvällar tillsammans med höstens mörker är ingen bra kombo i höst känner jag.

5.       Ska försöka lära mig lite grunder i videoredigering.

6.       Jag ska försöka göra min sambo lite gladare genom att lära mig hänga upp tvätt bättre.

Alla mål ovan känns helt klart realistiska, förutom nr 6 kanske.
Vi får väl se hur det går. Men huvudsaken är väl att ha ett mål antar jag?

 
(hösten känns verkligen som en spark i ansiktet)