-
Gött att det är så svalt och skönt idag, säger
Mattias med en överdrivet ironisk röst.
Vi tittar på varandra och börjar genast skratta. Jag tar en
djup klunk ur min vattenflaska och känner på tyngden att jag redan druckit mer
än hälften. Klockan är inte ens tio på morgonen, jag måste skaffa mer vatten.
Jag öppnar dörren till vår lilla blå hyrbil och tar en titt på
instrumentbrädan. Trots att bilen står i skuggan visar termometern 36 grader.
Det kommer bli galet varmt idag med. Jag måste verkligen skaffa mer vatten.
-
Det är skönt att slippa svettas för en gångs
skull. Hoppas det blir lite varmare under dagen. Kanske runt middagstid? Så att
man kan sitta ute och äta som omväxling kanske?
Det är så fånigt men jag kan inte låta bli att skratta.
Mattias sitter på andra sidan bilen. Genom bilglaset ser jag
hur han lutar sig tillbaka mot muren och tänder en ny Galouise. Jag och Mattias
befinner oss i Grekland. I Peloponnesos närmare bestämt, vi sitter uppe på den
höga kulle där Mykene en gång låg. Jag är här med min klass från Göteborgs
universitet. Vi läser Antikens kultur och samhällsliv och detta är vår praktik
och trots värmen så trivs jag som fisken i vattnet. De annars lite stela
professorerna och intendenterna har helt oväntat bara blommat upp så fort vi
lämnade Göteborgsuniversitets kalla grå byggnader. Det är faktiskt som en liten
Indiana Jones har flugit i oss alla, eller så beror det bara på ouzon vi
dricker på kvällarna.
Det var många föreståndare på universitetet som först blev
lite obekväma när de hörde att jag ville följa med på utgrävningspraktiken. Det
talades till och med om en alternativ lösning, en praktik hemma i Göteborg
endast för mig. Men som vanligt ville jag inte gå miste om ett äventyr och lite
extra skön värme. Men efter mitt möte med rektorn lyckades jag övertyga alla
skeptiker.
- Skicka bara hem mig om det inte funkar liksom.
- Skicka bara hem mig om det inte funkar liksom.
Men trots alla dammiga trappor, stegar och löjligt trånga
gångar är det otroligt vad ett par handskar, lite vilja och ett par starka
kompisar kan åstadkomma och sen med lite ouzo innanför västen, ja då flyger man
fram. Och i ärlighetens namn vilken arkeolog har inte någon gång krypet omkring
i dammet när allt kommer omkring?
Jag och Mattias tar oss en liten rackare bakom bilen. Den
salta starka anissmaken passar alldeles utmärkt i värmen. Från toppen av den
mäktiga kullen kan vi se ner i dem närliggande dalarna. En helikopter flyger
över en olivodling och släpper ut vatten. Det är i mitten av augusti och vi har
såklart hamnat i en av Greklands värsta värmeböljor på flera år. Under tio
dagars tid har temperaturen inte ens på natten fallit under 30 grader. Till och
med lokalbefolkningen verkar gå på knäna på grund av värmen. Men det är inte
bara värmen som sätter sina spår i oss alla. Det gör även det hektiska schemat.
Förutom studier har vi redan hunnit med besök på museum, lämningar och
framförallt utgrävningsplatser. Vi har dessutom hunnit med flertalet riktigt
sena fester på hotellbalkongen och som om inte detta var nog har jag redan
hunnit med konststycket att bli stucken av någon konstig giftig blåsfisk när
jag och en klasskamrat svalkade oss i havet för ett par dagar sedan. Både magen
och benet svullnade upp kraftigt men med lite svalkande salva och kylsprej har
jag fått infektionen under kontroll. Efter sjukhusbesöket med blåsfisken satte
jag mig återigen i klistret genom att av misstag dricka en hel petflaska med
gammalt rostigt grekiskt kranvatten. Men som tur var släppte magknipet från
helvetet efter att jag fick dricka lite örtte som vår tyska värdinna Monica
skaffat fram efter en ambulansliknande midnattstur på cykel uppe i bergen till
vad hon kallade ”the Mountain people”. Men trots sjukhusbesök och infernalisk
värme mår jag nu bra och Mattias har äntligen slutat skoja om hur jag alltid på
ett eller annat sätt slutar på ett sjukhus vart i världen jag än reser.
Jag sätter mig bredvid Mattias med ryggen mot den svala
muren. Det svider lite i ögonen av intorkat svett. Jag försöker ta av mig min
fula Los Angeles raiders keps men plasten har liksom klibbat ihop med mitt
svettiga hår så jag låter kepsen sitta kvar. Mattias pekar plötsligt framåt och
jag ser hur resten av klassen kommer tillbaka, uppenbart trötta efter deras
lilla rundvandring.
Magdalena kommer fram till oss med blicken fäst på sin
digitalkamera.
- Fick du några bra bilder på gravarna?, frågar jag.
- Nä, det var så nergånget, såg ut som det mesta vi redan sett. Men jag tog en bra bild på en söt liten ödla jag såg. Magdalena skiner upp med hela ansiktet och visar oss stolt sin ödlebild. Vi sätter oss snabbt i bilarna och reser vidare.
- Fick du några bra bilder på gravarna?, frågar jag.
- Nä, det var så nergånget, såg ut som det mesta vi redan sett. Men jag tog en bra bild på en söt liten ödla jag såg. Magdalena skiner upp med hela ansiktet och visar oss stolt sin ödlebild. Vi sätter oss snabbt i bilarna och reser vidare.
Våra hyrbilar skumpar vidare på dammiga småvägar. Jag
påminner mig själv om att det första jag ska göra när jag kommer tillbaka till
stan är att köpa nytt vatten. I en ravin måste vår karavan stanna för att lämna
företräde åt en gigantisk skock får. Ravinens klippor omringar oss och olivträd
växer på båda sidor. Framför oss skymtar vi havet. Det är vackert som i en
dröm.
1 comment:
Mycket bra skrivet Eddie, fängslande innehåll och dessutom lättläst, det "flyter på", man blir aldrig "stående" i någon mening, vilket jag har upptäck i några andra böcker jag läst.
/Leif (han på ön i södra skärgården, du vet…)
Post a Comment